Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

En gång schäfer, alltid schäfer…..eller?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:11:46

Nu har det hänt!!! Jag nås av det chockerande beskedet att en av landets främsta och mest seriösa kennlar av bruks och tjänstehundar, Trebökens kennel, slutar med sin schäferuppfödning.

- Nu är det slut, säger Kennet och Ingrid Lindfalk. Det blir inga fler schäferkullar. Efter 29 år säger vi stopp! -

Jag har känt Kennet och Ingrid sedan min tid i Växjö under 70-talet, men kontakten blev mer etablerad när jag 1984 flyttade ner till Karlshamn efter att ha förspillt några år i Stockholm. Åren som följde var vi tränings och tävlingskompisar, samt även domarkollegor. I början på 90-talet blev vi dessutom dressörkollegor, tillika också uppfödarkollegor i och med att Lisa och jag startade vår schäferkennel.

Enligt min åsikt flockas Sveriges mest brukskompetenta innevånare i Blekinge. Detta lilla landskap har alltid hållit flaggan högt i topp för bruks och tjänstehundar. Utan att ha något statistiskt underlag vågar jag påstå att det inte finns någon annan landsända som i förhållande till sitt befolkningsunderlag har så många skickliga tävlingsarrangörer och så otroligt duktiga tävlande på hög nivå. Två av dessa fantastiska bruksmänniskor är de båda innehavarna av Kennel Treböken, Kennet och Ingrid Lindfalk.

Själv har jag aldrig varit förtjust i folk som är så där förbannat helsvenskt lågmälda och ödmjuka. Därför blev både Kennet och Ingrid ett välgörande inslag i min bekantskapskrets, för de hade mod att säga sanningar rakt upp och ner. Kennet gjorde det oftast på sitt lite underfundigt kluriga och analytiska vis. Gärna när alla trodde att sista ordet redan var sagt. Då tyckte han tvärt emot och ledde in diskussionen om träningsmetoder eller mentalitet i nya tankebanor. På nåt konstigt sätt lyckades han bli steget före, genom att vara steget bakom. Han har också en beundransvärd förmåga att genomskåda vad som är falsk och äkta vara. Det går alltså inte att lura den gubben med höga poäng på ett testprotokoll.

Ingrid sa nog också en hel del sanningar. Med temperament som en Terrier och beslutsamhet som en mörkröd fackförening i Ådalen satte hon sig i respekt hos de många snabbutbildade militära uppkomlingar som under början av 90-talet surfade in på räkmackor i hunderiet. Inte ens den av oss leverantörer så fruktade major W kunde köra raka fåror med Ingrid. I sin befattning som boss för F17:s hundgård lyckades hon också med ett unikt konststycke. När jag och Lisa en gång hade hundleverans till hennes nya hundgård fick vi beskåda en helt ny färgsättning av en svensk militärförläggning. Jag, som varit runt på många av de militära hundgårdarna i vårt avlånga land, har aldrig sett något liknande. Försvarets, sedan urminnes tider, djupt rotade färgval av diarrégult och betonggrått var utbytt mot rena orgier i pastellfärger. Väggar, mattor, gardiner och möbler såg nu ut som i en heminredningsbroschyr. Till och med det beryktade vakthundstallet liknade mer nyblivna mammors ideal för sina små bebisar än ett härbärge för kronans vassa hangarhundar. Hur hon lyckades med att få fria händer till genomförandet av sina färgval fick vi inte riktigt kläm på, men det måste ha blivit en rejäl chock för den militära överheten vid hundgårdens invigning.

Det är sorgligt, för att inte säga en tragedi att dessa talanger har tappat motivationen att föda upp schäfer, för att istället helt ägna sig åt mallar. Det är fan i mig inte klokt! Ni har ju fått fram massor av högklassiga schäfrar till både bruks och tjänstesidan. Tänk till,…och tänk sedan om!! Visst det kan bli motigt ibland. När HD-felen står som spön i backen och då avkommorna man trodde på är lika begåvade som döda fiskar. Då känns det stundtals ganska meningslöst, det håller jag med om. Men mitt i bedrövelsen så måste man ta nya tag. När jag läser det ni skrivit på er hemsida så tycker jag att ni gravt underskattar er själva. Det är ju Ni, och vi övriga uppfödare av bruksschäfer, som måste ta ansvar för att vår underbara ras behåller sin plats som ”Världens bästa brukshund”.

Ok då,…..Mallar är ju förståss också (ganska) bra!