Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Om Polisens och Försvarets omhuldade hysteri angående HD-röntgen.

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:09:03

Om Polisens och Försvarets omhuldade hysteri angående HD-röntgen.

Erkänner villigt att jag är ute på lite svag is när jag ger mig in på detta ämne. Jag har ju ingen medicinsk kompetens, utan är blott en fundersam uppfödare som dock under många år samlat på mig ett ganska stort underlag av röntgenbilder, utlåtanden och övrigt material över röntgade hundar. För att föra upp ämnet HD-röntgen på lite högre nivå skrev jag i augusti 2003 ett brev till Sveriges kanske mest kände genetiker Per-Erik Sundgren. Här återger jag valda delar av mitt brev, samt P-E Sundgrens svar. Läs och häpna!

Hej Per-Erik!

Jag (Hasse) har haft hund i över 50 år och av rasen Schäfer i c:a 40 år. Har också en aktiv tävlingskarriär med ganska stora framgångar inom bruks under -70,-80 och halva -90-talet, samt har varit väktare/hundförare i 24 år. Bedriver sedan 11 år tillbaka schäferavel tillsammans med min sambo Lisa under kennelnamnet Hasseman´s med inriktning på att få fram bra tjänstehundar till polis, väktare och försvaret. På det hela taget så har vi väl lyckats bra. Har inte något direkt underlag för hur bra, men vi borde idag vara en av Nordens största leverantörer av schäfer avsedda för tjänst.

Vid avel för att få fram bra tjänstehundar måste tillsammans med annan avelshänsyn naturligtvis prioriteras avelsdjurens drifter, främst vad gäller kampdrift/motivation/uthållighet, hårdhet mm, samt att inlärningsförmågan är tillräckligt bra. Väl fungerande sociala funktioner, samt ett bra nervsystem som sorterar och värderar information rätt kan inte heller ges avkall på. Oavsett samhällets synpunkter måste det också finnas ett tillräckligt väl fungerande aggressionspaket för att det skall bli tyngd i handlingarna.. Vi har därför myntat begreppet ”Rejäla hundar”

Nu till problemen:

Vad hjälper det om vi lyckas med allt enligt ovanstående, när ändå HD-avläsningen kommer att bli helt avgörande för hundens framtid. Ingen…!!, ifrågasätter väl om röntgen visar att hunden har felutvecklad led som inskränker rörligheten, kraftiga pålagringar som kan orsaka smärta etc. d.v.s. verkliga fel. Som det nu är kommer tyvärr den s.k. Norbergsvinkeln att bli helt avgörande, trots att röntgande veterinärer säger att höfterna är helt Ok. Till röntgande veterinärer har vi bl.a. anlitat flera erkänt skickliga som Håkan Kasström, J-A Nyberg och Pelle Josefsson. Deras bedömning har varit helt entydig, dvs. hundarna är utan anmärkning och alltså ur denna aspekt godkända för tjänst. När sedan svaret kommer efter Audells avläsning har samma hundar erhållit HD grad C eller t.o.m. grad D. Eftersom både polisen och försvaret har, utan att kanske ha egentlig kunskap därom, bundit upp sig vid att inte godta hundar med dessa grader går många mycket bra tjänstehundsämnen förlorade enbart p.g.a. Norbergsvinkel. Min uppfattning är också att de veterinärer med radiologisk kunskap som jag talat med i högsta grad ifrågasätter värdet av dagens avläsning.

Varför inte ha två bedömningsgrunder vid HD-avläsning? En för avel och en för tjänstbarhet.

Under mina 40 år som hundman har schäferuppfödare på alla vis försökt att bedriva avel med HD-fria avelsdjur. Trots ”friska” föräldradjur i mer är 10-15 generationer får vi fortfarande HD-fel. Hur är detta möjligt om felen är genetiskt betingade? Under samma tidsperiod har mig veterligen ingen hund med HD-fel (s.k. B-kontrakterad hund) tagits ur tjänst p.g.a. komplikationer som kunnat hänföras till HD-felet. Inte heller någon av våra egna sålda HD-belastade hundar med grad 1, 2, (C, D) har tagits ur tjänst, trots hög ålder. Två av våra äldsta tjänstehundar med grad 3 (E) avlivades för ett tag sedan. Ingen av dessa har visat minsta tecken på hälta eller smärta utan fick sluta sina dar p.g.a. helt andra åkommor. (cancer och magomvridning).

Hur stor del av HD-felen kan hänföras till andra faktorer än genetiska, dvs. uppväxtmiljö, foderkvalité, skador mm?

Så långt vi kan styra valpköpare och fodervärdar försöker vi påverka dem att ge valpar och unghundar så bra foder som möjligt. Tror man på foderfabrikanterna så är ju allt foder bra, men vi har själva kommit fram till att Amerikanskt foder är bäst. Tyvärr verkar det dock inte ha någon avgörande inverkan. I två lika valpkullar med samma kombination föräldrar och där valparna fått samma mat, kalk, vitaminer och dryck blev resultatet följande:

Kull 1 (8 st) = samtliga HD / AD helt utan anmärkning.

Kull 2 (9 st) = 4 st HD U.a. 2 st HD grad 1, 1 st grad 2, 2 st HD grad 3

Efter div. omplaceringar har samtliga gått ut i tjänst. Ingen har haft problem. Hur är det möjligt att hundar ur två kullar med exakt samma genetiska bakgrund och med samma uppväxtmiljö, foder etc. kan få så olika HD-grader?

Tydligen kan en hund också få t.ex. grad C av andra orsaker än Norbergsvinkeln, vilket framkom vid samtal med en veterinär med radiologisk kompetens när vi tillsammans tittade på röntgenplåten. Veterinären uttryckte det så här: Denna hund har mycket bra utvecklade höftleder som jag tveklöst bedömer som grad A. Tyvärr finns risk att den får grad C p.g.a. en mycket liten pålagring under vänster led. Då Audells svar kom var det avläst som HD grad C med förtydligande HD: C Lbp vä, C hö. Detta skulle alltså innebära att hundar med någon form av pålagring får minst grad C oavsett om Norbergsvinkeln är grad A, B eller C.

På en annan hund togs plåten om tre gånger. Orsaken var att lederna var ojämna. Vid kontroll av första bilden sa veterinären följande: Vi skall ta om den här bilden så att den blir jämnare. Som du ser är den högra ledens vinkel betydligt sämre än den vänstra. Skickar jag in denna bild får hunden som bäst grad C. Efter ny plåt och ny kontroll var, hör och häpna, förhållandet omvänt. Nu var den vänstra leden sämre än den högra. Skit, nu tog jag i för mycket, sa veterinären. Jag tar en bild till. Vid kontroll av den tredje plåten var han nöjd och sa: Nu duger det. Svårt att få helt jämnt, (visar med vinkellinjalen), men nu blir det grad A, eller om han är på dåligt humör grad B. Audells svar blev HD grad B med förtydligande HD: B vänster, A höger. Observera att vid kontrollen av första plåten var höger leds vinkel som bäst grad C.

Det är också av yttersta vikt var avläsande veterinär placerar den mittpunkt på ledhuvudet varifrån linjalen lägges och vinkeln mätes ifrån. Om ledhuvudet är klotrunt (som på en katt) så vore det inga tveksamheter att punkten måste placeras centralt. Hundar har dock oftast en ledkula som är något avplanad upptill mot ledkapseln. Veterinären X placerar mittpunkten centralt utifrån en tänkt streckad linje över avplaningen, medan veterinären Y lägger centrum utan hänsyn till avplaningen. Detta innebär att centrumpunkten kan få en förskjutning uppåt/nedåt på c:a 2 mm vilket medför att vinkeln mot höftledsskålen yttre kant förändras några grader, vilket i sin tur kan bli skillnaden mellan grad B och C. Är denna hund ämnad till avel (eller tjänst vid t.ex. försvaret) skulle ju grad C diskvalificera hunden för all framtid medan B skulle fria hunden.

Som om inte dessa exempel vore nog, kan man låta röntga om en hund om man är missnöjd med resultatet. En uppfödarkollega erhöll svaret grad C på en tilltänkt avelstik. Efter två månader röntgade han om tiken. Svaret blev då grad A.

Vi har själva erhållet fastställt svar HD grad B på en hund. När vi ett år senare röntgade armbågarna på samma hund fick vi som svar att höfterna var grad A och armbågarna U.a. Eftersom vi inte skickat in någon ny plåt på höfterna var det ju bara att knipa käft och tacka Gud för att höfterna blivit bättre när samma HD-röntgenplåt av någon outgrundlig anledning tog fram på nytt ur arkivet.

Vi har också tagit tillbaka hundar som röntgats i Norge med grad C. När de sedan röntgats om i Sverige har samma hundar fått grad B. En hund som hade D i Norge fick A i Sverige. Observera att båda länderna har exakt samma avläsningsmetod (Norbergsvinkeln).

I ett fall röntgades en hanhund, inköpt av polismyndigheten i Norge, med grad D. Eftersom de enskilda poliserna i Norge (till skillnad från Sverige) traditionellt alltid har tvingats inköpa sina hundar privat tidigare, blev denna hund ett pilotfall för den Norska polismyndigheten. Då det avlästa resultatet av hundens HD-grad inte ansågs tillförlitligt skickades samma röntgenbild för avläsning till ytterligare fyra länder var av tre var de övriga Nordiska. Samtliga avläsare i de olika länderna hade olika bedömning. Enligt uppgift var samma bild bedömd från grad A till grad D.

Frågorna är många: Har Norbergska vinkeln egentligen med hundens tjänstbarhet att göra? Kan inte avläsande veterinär ge ett utlåtande om hundens framtida tjänsteduglighet oavsett HD-grad? Hur många tjänstehundar har tagits ur tjänst p.g.a. HD-problem? Varför får vi uppfödare fortfarande HD-fel trots avel med felfria hundar i alla led? Vi skulle vara mycket tacksamma om du kunde räta ut några av dessa frågetecken.

Här återges de väsentligaste delarna av Per-Erik Sundgrens svar.

Hej Hasse. Tack för ett långt och intressant brev. Tyvärr måste jag göra dig besviken på en viktig punkt. Mitt inflytande över vad SKK gör inom hundaveln är numera begränsat. Jag är inte helt populär i ledande kretsar pga kritik jag riktat mot avelsverksamheten i SKK.

Så till ditt problem med HD. Det var naturligtvis tokigt av SKK att överge sitt gamla system för ett nytt som man inte utvärderat. Det har ju gått snett i många raser och i vissa fall har man ju rent av givet dispens för återgång till de tidigare och mer beprövade avläsningsmetoderna. Så lite svar på dina frågor:

1. Det vore mycket bra med den uppdelning som du föreslår. Men problemet ligger inte bara hos SKK utan lika mycket hos polis och militärmyndigheter. Under åren vid Hundskolan i Sollefteå förde Dan Börjesson och jag en lång kamp med framför allt polisen för att övertyga dem om just det du tar upp, att hundar med lindrig grad av HD inte har några som helst problem i sin tjänstgöring. Men dessvärre talade vi för döva öron. Det är därför inte i första hand SKK som behöver övertygas om det fördelaktiga i att skilja på bruks och avelshundar när det gäller HD. Men det vore ändå en utveckling i rätt riktning om man använde två bedömningsklasser så som du föreslår.

2. Hur stor del av HD-fel som kan föras till andra orsaker än genetiska är helt beroende på vilken bedömningsteknik man använder. Med den tidigare bedömningen nådde man värden mellan 40 och 50 procent. Dvs. närmare hälften hade ärftliga orsaker. Den övriga hälften orsakades av mät och bedömningsfel, samt uppfödningseffekter. Naturligtvis har både fodersammansättning och motion inflytande på höftledens utveckling. Det som idag är problemet är att ingen egentligen ännu vet särskilt mycket om ärftlighetsgraden i den nya bedömningen. Om skildringen du ger är riktig torde den vara rätt mycket lägre än tidigare just pga svårigheterna att mäta den sk Norbergska vinkeln. Vad den har med tjänsteduglighet att göra vet nog ingen eftersom detta aldrig är analyserat. Min egen bedömning är densamma som Din, troligen skulle det stora flertalet ha fungerat utan några höftledsproblem.

Not 1: I mitt brev till Per-Erik har jag också ställt div. frågor om genetiska effekter som P-E mycket ingående har besvarat. Det urval som gjordes på Hundskolan i Sollefteå under P-E:s tid som genetiker där förbättrade under en 10- årsperiod HD-felen från 50% fel till under 10%. P-E avslutar i sammandrag med följande tänkvärda rader: Nu är det tyvärr så att motsvarande teknik (Hundskolans urval) troligen inte alls ger samma effekt med det nya avläsningssystemet. Om det är så instabilt lär inga åtgärder av något slag väsentligt förbättra situationen.

Not 2: Det är visst och sant att Hundskolan genom mycket strängt urval förbättrade HD-statistiken enligt ovan. Vad som inte är lika känt är att HS-hundarnas mentalitet och tjänsteduglighet försämrades avsevärt eftersom många av de i särklass bästa och driftstarkaste avelsdjuren inte längre fick medverka i aveln. De hade kanske inte "Utmärkta höftleder". Men....,så här är det nog. Man kan uppenbarligen inte få allt och frågan är vad man skall föredra. En enfaldig velourschäfer med stort A på höfterna eller en tjänsteduglig rejäl powerschäfer med en betydelselös C-höft.