Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Varför behövs aggressioner?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:05:40

Varför behövs aggressioner?

En av mina idoler, Sven Järverud, sa en gång till mig. - "Hasse, akta dig för att göra jämförelser mellan hundar och människors aggressioner, för vi är egentligen så jävla lika att du riskerar att folk känner igen sig och blir generade" -. Trots Svens visa ord tänker jag precis som Jesus använda mig av en del liknelser. Inte för att jag känner mig som någon Messias och inte heller att jag har vetenskaplig underbyggda belägg för mina funderingar. Jag påstår inte heller att min definition på aggression är den strängt vedertagna utan vill hellre använda begreppet POWER som har betydelsen kraft, makt, styrka, kapacitet, effekt, förmåga etc....

Har du tänkt på hur vi människor fungerar då vi möts första gången? Säkert registrerar din hjärna snabbt om personen du står inför har eller inte har erforderlig skärpa. Du tänker så här: "Den där gubben säger man inte vad man vill till", eller "Den där klappar man inte på axeln eller kryper upp i ansiktet på". Kort sagt, personer med power får vi omedelbart respekt för och vi intar en hälsosam distans. Här är ett par exempel.....

För några år sedan var en stöddig kille i hundrakilosklassen här som praktikant. Denne tillsynes kraftiga kille var totalt avsaknad skärpa och försvar. Hans händer var som kraftlösa blöta svampar. Han lufsade fram på insidan av fötterna och snavade ideligen på sig själv. Han förmådde inte slå i en spik, inte lyfta en stol och absolut inte hantera en hund i koppel. Han saknade fullständigt all tyngd och kraft. Till yttermera visso hade han inte ens försvar utan vände bara andra kinden till. Faktum var att han inte ens försvarade sina åsikter (i den mån han överhuvudtaget orkade framföra några). Han var bara en stor mespropp utan den hälsosamma power som gör en människa respekterad och värd att ta på allvar.

Jag känner också en kille som har härliga aggressioner. Han är liten till växten, väger c:a 65 kilo och tränade och tävlade i kraftsport. Sin småväxthet till trots så blev han ordningsvakt på krogen. Ordningen har nog aldrig varit bättre, för alla kände en oerhörd respekt för hans attityd. Att vika undan med blicken eller ta ett steg tillbaka fanns inte i denne lille killes sinnesvärd. Inför tävlingar laddade han så våldsamt att ögonen blödde. Råkade han någon gång förlora så blev han bara mer rabiat och laddade ännu mer inför nästa match. Denne kille blev svensk och nordisk mästare ett flertal gånger. Han brukade säga så här: "Att jag blivit bäst beror på 50% styrka, 50% teknik och 500% ilska". Procenträkning var nog inte killens bästa ämne, men power det hade han i övermått. En riktig jävla Axxe.

Skärpa är att kunna mobilisera tyngd och kraft i agerandet. Begreppet skärpa sägs vara den passiva och försvarslust den aktiva delen av aggressionshandlingen. Tecken på skärpa, åtminstående på den övre delen av skalan, visar hundar framför allt med ögonen, mun, läppar och tänder, stel kropps och svanshållning, morrning som låter som rytande och raggresning på framför allt nacke, huvud och nos. Den som stått inför en hund som visat alla dessa tecken samtidigt kommer aldrig att glömma känslan. Fy fasen vilken power en sån hund utstrålar. Försvarslust är hundens lust och förmåga att avvisa en antagonist genom angrepp eller angreppsförsök. Om attackerna är kraftiga med stor tyngd talar man om stor försvarslust. Hunden skall ju enligt den gamla definitionen försvara sig själv, sin flock och sitt revir. Att försvara sig själv och sitt revir är väl inte populärt varken från hundens sida eller för vår egen del med den onyanserade antivåldsdebatt som råder. Däremot att försvara sin flock (läs sin förare) är väl trots allt gångbart. Framför allt vad gäller VIP-hunden och väktarhunden vars huvuduppgift är att försvara föraren. Problemet är bara att mycket få schäfer idag har tillräckligt aggressionspaket. Denna underbara ras har genom urvattnad sport och sällskapsavel blivit en velourhund som inom en snar framtid bara står och gäspar om föraren blir nedslagen.

Nu till själva anledningen till mitt inlägg..... För några år sedan gick högsta polisledningen för hundverksamheten ut med en ny variant. Vi som gick påbyggnadskursen för hundutbildare på Tullinge såg väl ut som fågelholkar i nyllet när kommissarie Nilsson, med bifall av Fredde Steen anförtrodde oss att en tjänstehund (i detta fall polis/väktarhund) inte skulle ha någon försvarslust. "Glöm ordet försvar !!", sa den gode Harry Nilsson. "Från och med nu heter det FIGURANT" sa han. Vi kursare, järntrusten av svea rikes väktarhundutbildare, varav flertalet med 20-25 år som hundförare och med tunga meriter i skydds tittade på varandra och fattade ingenting. Va fan säger kar'n? Skall inte hundarna försvara längre? Nä'då, det räcker med livligt temperament och mycket kamplust. "Hur skulle det se ut om en polishund bet en människa?" ..sa Harry på fullaste allvar. Med gapande munnar och ruskande huvuden vandrade vi bort till barracudatältet med våra hundar och körde "figurant" med Fredde Steen.

Mycket stor del av polisens uppdrag med hund är spår eller sök efter människa samt, i den mån hunden blivit utbildad, även olika specialsök efter narkotika, vapen, lik etc. För att lösa dessa uppdrag krävs ju inte aggressioner i egentlig mening. Många hundförare kör dock ensampatrull och framför allt i norrlandslänen kan det ta lång tid innan stöttning kommer till undsättning. Att gripa en buse efter ett långt spår måste vara en härlig feeling, men är busen aggressiv och stökig under återtransport kan det vara en klar fördel om hundens attityd är den rätta. Hundar utan aggressionsanlag fungerade inte särskilt bra i denna verklighet och än mindre i kravallsituationer där de definitivt kommer till korta . Skall man få stopp på allehanda aktivister och andra yrkesterrorister så räcker det inte med att hunden hoppar upp och pussar dom på mun. Detta har nu ansvariga för polishundsverksamheten fått upp ögonen för och sedan några år tillbaka har munkorgsarbete införts i prövningsordningen för 2:an, samt i momenten för tjänstehundcert. Flera polishundar som klarat 1:an men som saknat aggressionsanlag har fåtts skrotas. Med träning kan man komma en bit, men riktig power blir det först om naturligt anlag finns. Man kan få en daggmask att bita i en skyddsärm, men aldrig att dynga in med full kraft i munkorg. Till det krävs aggression.

Vad jag hetsat upp mig lite på är polisens resonemang angående aggression vad gäller polishund och väktarhund vid L-test. Hur ofta har jag inte med förvåning hört polisens L-testare säga att: "Hunden duger inte till polishund p.g.a. för litet aggressionspaket, men kan säkert bli en bra väktarhund". Vad är det för snack? Väktarhundens huvuduppgift är ju att försvara sin förare! Borde man inte istället ställa högre krav på en väktarhunds aggressionspaket än på polishunden. Låt mig försöka bena upp det här......Vissa uppdrag har likartad karaktär för polis och väktare, d.v.s. vi åker väl förberedda. Väktare gör det på inbrottslarm, vid rensning i källare och trapphus, lägenhetsbråk etc. Polispatrullen åker nästan alltid med god beredskap på någon typ av inkommen anmälan. Här upphör dock likheten. Jag tror inte en ensam polis, såsom är fallet med väktare, skulle ge sig in i mörkret på ytter och innerronder. Att ensam traska runt i ödsliga industriområden, genom stora lokaler och parkeringsgarage under jord och endast vara beväpnad med ficklampa och en radio (som sällan funkar när den som bäst behövs). Sådan är väktarens vardag och det är här det händer. Klockan fyra på natten. När man rutinmässigt rundar den där containern eller öppnar den där dörren för hundrafemtielfte gången. Plötsligt står man mitt i smeten. Öga mot öga och oförberedd. Tjuvar är sällan ensamma. De är två eller flera. Ofta är de påtända. Pulver och piller har gjort dom smarta och modiga. En sketen ensam väktare är inte värd mycket om de precis har skjutet ett kassaskåp eller tömt en långtradare. Då behöver väktaren en hund med attityd. Visst kan man få på flabben ändå, men när riktiga powerhundar som Axxe, Judas eller Ali skrynklar ihop garnityret brukar dimmorna snabbt lätta hos pundarna.

Är det möjligen så att polisen har bristande tilltro till väktares förmåga att föra hund med rejält aggressionspaket? Jag har nog en känsla av att många väktarhundförare är betydligt mer kompetenta än de nya s.k. dagisbarnen på polisen. Visst, jag kan förstå att de juridiska aspekterna som polisen har att ta hänsyn till måste vägas in. Har polisen först L-testat och sedan godkänt ett hundekipage med "riktigt power" finns ju en liten risk att besiktningsmannen själv kan bli ifrågasatt vid en eventuell rättegång. Han har ju godkänt en väktarhund som bitet en stakars buse. Jag har själv blivit utredd ett antal gånger då mina hundar tillfogat buset skador. Faktiskt har jag då kunnat hävda att min hund blivit lämplighetstestad av polisen med "lagom" stora aggressioner och att den gått rent och snyggt på den årliga uppkörningen. Att jag själv haft mångårig erfarenhet av att föra skyddshund har däremot inte imponerat på okunniga utredare eller rättskipare.

Mina bästa vänner och följeslagare under 25 år är nu är i hundhimlen. I tacksamt minne bevarade tänker jag tillbaka på de tillfällen jag klarade mig levande ur incidenter tack vare att mina underbara hundar hade tillräckligt med power. De gånger jag blev nedslagen satt min trogne vän och beskyddare av någon anledning kvar i bilen.