Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Historien om hur Liten blev STOR...

Hasses små funderingarPosted by Hasse Sun, February 19, 2012 19:14:37


Egentligen borde jag knipa käft, men diplomati har nog aldrig varit min starka sida så.., Let’s go!

Jag tillhör nog den lilla skara av ”civilister” som deltaget i, eller på annat sätt övervakat eller medverkat vid flest L-tester i vårt land. Delvis med ett stort antal hundar från egen avel, men också genom att jag har haft anknytning till polisiär hundverksamhet under snart 50 år. Mot den bakgrunden ligger det väl i sakens natur att jag själv inte släpar upp en hund i L-test utan att jag är säker på att den håller måttet. Om jag vid test av sådan hund trots allt skulle få ett utlåtande som är fullkomligt uppåt väggarna tokigt så godtar jag det inte stillatigande. Då slåss jag för att hunden skall få upprättelse.

Nu har en av våra hundar fått sådan upprättelse efter att tidigare varit föremål för en minst sagt märklig tolkning. Trots att jag som ägare vid första testen påpekade att hunden hade inlärd passiv markering av föremål så togs ingen hänsyn till detta. Inte heller tog man notis av att hunden fått grundlig uppfostran i att inte hoppa upp i möbler inne i möblerade lägenheter.

Hunden visade enligt protokollet från första L-testen stor kamplust vid alla kamp och uthållighetsdelar, så när som passiv markering vid s.k. pallsök. Genom bibringad god fostran ville han inte heller hoppa upp i en soffa. Det är förvånansvärt att erfarna testbehöriga vid polisen inte kan förmås att ”läsa mellan raderna” när en hund med uppenbar mycket rejäl kamplust och miljöstyrka har små avvikelser som beror på inlärt markeringssätt och god uppfostran. Med facit i hand hade fyra månader som förflutit mellan de båda testerna istället kunnat läggas på hundens utbildning till polishund.

Numera skriver polisens besiktningsmän extremt mycket text i testprotokollen. Varje enskild egenskap skall av någon anledning penetreras in i minsta detalj. Anledningen till all denna text är troligtvis att utvärderingen skall ligga till grund för kommande dressyr med en helt novis blivande hundförare. Mängden text för varje observation mynnar slutligen ut i en komprimerad sammanfattning och det är först där helhetsbild och domslut avhandlas. Självklart kan omdömet om en hund variera lite beroende på besiktningsmännens godtycke och fria skön, men när en speciell testare blir ansedd som rent orättfärdig i schäferkretsar så är det nog dags att tänka till.

Sammanfattning och bedömning av första testen utförd 2011-10-06

En trevlig hund som ger ett omoget och oerfaret intryck. I dagsläget är hunden ej lämplig att prövas för polisiär verksamhet dock kan hunden prövas för väktartjänst då den verksamheten sker i koppel och med stöd av föraren. Vi utesluter inte att hunden kan testas om på dispens av PHT när den givets mer tid att mogna som individ och få mer livserfarenhet.

Hunden bedöms som: Tillgänglig öppen, Liten kamplust, Livlig, Måttlig skärpa, Obetydlig försvarslust, Måttligt nervfast, Något vek, Måttlig dådkraft.

Min egen notering: Inte bara kamplusten blev felbedömd enligt ovan, utan också försvarslusten som är den här hundens mer framträdande egenskap. Utan tvivel så gränsar den till Stor.

Sammanfattning och bedömning av andra testen utförd 2012-02-06

Hunden visar vid anlagsprov att den besitter en Stor portion social kamplust med en Stor vilja att förfölja, ett Kraftfullt inhopp, Bra bett och Tillkämpande. Den är belastningsbar, både fysiskt och psykiskt, dels vid kamp nära föraren men också på avstånd. Hunden visar ingen skillnad i sin kamplust vare sig det är i anslutning till föraren eller på längre avstånd.

Hunden prövades vidare i miljö, hala golv samt instabilt underlag. Även här visar hunden en bra kamp utan inslag av att vara påverkad av miljön.

Hunden är mycket aktiv och söker själv efter kampsituationer varför en erfaren förare erfordras som kan ge hunden lugn och trygghet samt fasta ramar i livet och den kommande dressyren.

Utifrån ovanstående bedömer vi att hunden är väl värd att provas mot polishundtjänst under förutsättning av att den hamnar hos en lämplig förare.

Ja, där ser man....

Av denna lilla historia kan vi lära att det inte finns någon fördel i att vare sig fostra eller lägga till passiv markering i förberedande dressyr. Uppenbart blir resultatet bättre om en hund är ouppfostrad. Hundägare som bidrar med inlärning i att inte gripa eller tugga på föremål vid spår och uppletande borde väl rimligtvis uppskattas eftersom dagens polishundar helst inte skall röra funna saker som kan antas leda till bevisunderlag vid en eventuellt rättegång.

Förutom att det finns enstaka besiktningsmän som verkar oförmögna att inse kapaciteten på unga hundar, så har polishundtjänsten överlag fått problem med anskaffning av bra hundmaterial. Vad som betraktas som ”tillräckligt bra hund” för polistjänst verkar under tidernas lopp fått förskjutning mot allt vekare och mer lätthanterliga individer utan störande aggressionsanlag. Anledningen till förändringen får kanske tillskrivas att det idag är svårt att finna hundförare med erforderlig ledarskapsbegåvning vilket naturligtvis är en förutsättning för hantering av rejäla hundar.

Vid forna tiders rekrytering av hundförare var det aspiranternas medfödda intresse och känsla, samt fallenhet för hundhantering och dressyr som fick styra urvalet. Av detta verkar det tyvärr inte finnas mycket kvar. Ledande företrädare och besiktningsmän ute på länsmyndigheterna är minst sagt förtvivlade och uppgivna över utvecklingen. Uttalanden som ”utmärkt hund för polistjänst, men vi har inga förare som klarar av honom” verkar idag vara regel. Kanske står svaret att finna i polisutbildningen som fått en allt mer teoretisk inriktning. Numera skall uppenbart både hundar och busar till varje pris talas tillrätta utan handpåläggning!