Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Mentaltesternas tillförlitlighet

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 19:58:15

Mentaltesternas tillförlitlighet?

Jag har nog i hela mitt hundliv intresserat mig för mentala tester och har ofta haft anledning att fundera över varför en och samma hund kan bli så fullständigt olika bedömd. Vid extremfall i Korning har det faktiskt hänt att samma hund vid första provtillfället fått totalt underkännande och vid nästa tillfälle fått full pott, dvs. plus 300 poäng. På min egen före detta tjänstehund (på 70-talet) kom det på L-test att skilja från minus 2 poäng till plus 218 poäng, alltså summa 220 poängs skillnad mellan två mycket kända och kompetenta besiktningsmän. Kuriosa är att plusresultatet kom att gälla eftersom denne testare hade fler befälstecken på axlarna och tur var väl det eftersom det var en mycket bra hund.

Vår tidigare svenska Korning, samt forna tiders karaktärsprov, var framför allt den civila kontrollen av brukshundarnas mentalitet. Karaktärsprovet, samt även ett förenklat bevakningsprov med ljud och vindmarkering, utfördes på uppdrag av försvaret. Dessa prov var ofta mer skrämmande för hundarna än våra nuvarande tämligen menlösa moment i korningen. Korningen heter egentligen avelskorning och innefattade både mentalprov och exteriörbedömning. Den exteriöra delen kan vi lämna därhän för den är inte, och har heller aldrig varit, särskilt intressant för bruksfolk. Mentaldelen var fram till 1980 en ganska exakt kopia av den L-test som användes av försvaret och polisen. De ingående momenten utvecklades på dåvarande Armens Hundskola i Sollefteå och anvisningarna för genomförandet fanns i boken HUND I, i hundkretsar kallad "Gula boken" som författats av Hilmer Johansson. Ännu i dag är denna bok bibeln för hundpolisen i Norge och Sverige.

Kruxet med dåvarande korning och L-test var, även om Hundskolans uppläggning av utförandet var vägledande, att proven runt om i landet utfördes väldigt olika. Det var upp till varje Brukshundklubbs funktionärer att finna på de mest djävulska och skrämmande överraskningar som stod att uppbringa. Det var väl skit till hund som inte tålde att man tömde en kolsyresläckare i nosen på den. Ännu mer skit var det om inte hunden själv klarade en underjordisk labyrint eller kunde gå på smala plankor över en forsande älv. Under slutet på 70-talet när den fantastiske hundmannen Sven Järverud var dressyrchef på Hundskolan började han utarbeta ett nytt standardiserat sätt att presentera de ingående momenten för hundarna. Jag var själv involverad i en arbetsgrupp som fick ha synpunkter på Sven och Gunvors nya testmoment och min hund Alfa fick tidvis tjäna som föredöme för ett perfekt uppträdande. Enligt Sven var Alfa en riktig 300-poängare och trots att hon gång på gång utsattes för stora byten, dumpar, slädar och spöken, hade hon samma uppträdande och intensitet. Rätt, sa Sven och blev ännu mer styrkt i sin uppfattning om att testernas nyckelretningar alltid skall framkalla samma reaktioner.

En gång höll det dock på att gå riktigt illa och det var när sociala kamplust-figuranten, som av oförstånd, allt för hotfullt och snabbt avancerade ända fram till Alfa. När han var c:a en halv meter från henne hade hennes normalt så perfekta sociala kamplust bytts ut mot ren aggression. Raggen var rest mellan öronen och ända ut på nosen. Hennes blottade tänder och rytande fick "figgen" att slå på en tvärnit. Sven, som inte svär i onödan och än mindre har fallenhet för att bli rädd, bara väste åt honom: - För fan karl, rör dig inte!!! - Sedan tecknade han till mig att dra Alfa baklänges så hon kom bort från angreppsavstånd. Alfa upphöjdes omgående till mycket nervfast eftersom hon trots den oerhörda kränkningen kunde behärska sig. Figgen, som var av akademiker-sort, sågs aldrig mera till i hundkretsar och Sven fastställde det säkerhetsavstånd på 4 meter som fortfarande gäller mellan hund och levande figurant.

För att roa mig själv och förhoppningsvis också andra intresserade, skall jag ge mig på att jämföra en av våra hundars L-tester med resultatet på Korning.

AXXE:

Axxe blev kanske vår internationellt mest kända avelshane och polishund. Han har inget MH-prov, men godkänt karaktärsprov på SBK. Axxe L-testades av polisen tidigt (15 månader) med +155p. Allt på plussidan. Fullt på tillgänglighet, Stor kamp, måttlig skärpa och försvar, Mkt livlig, Något vek, Plus-etta på nerver och plus-etta på dådkraft. Inget att säga om den testen eftersom det var fråga om en ung hund. Så småningom L-testades han igen och då var resultatet totalt sett bättre p.g.a. +2:a i nerverna, +2 i dådkraft och +3 på temperament, dvs. totalpoäng +235p

Korningens mentaldel av Axxe utfördes på Hundskolan i Sollefteå och dömdes av herrskapet Barbro Börjesson och Dan Börjesson. Axxes förare var den välkände Affe Jannesson. Slutsiffran hamnade på +108p, men med totalt underkännande p.g.a. minus ett på nerverna. Eftersom koefficienten på nerverna är 35 och det inte finns något plus-minus 0-värde så blir alltså skillnaden mellan -1 och +1 hela 70 poäng.

Barbro Börjessons redovisning såg ut som följer: (sug lite på de här karamellerna och fundera över om det kan vara riktigt att en hund kan vara så extremt bra och ändå vara så dålig i nerverna).

Tillgänglighet +3 (Tillgänglig öppen), Kamplust jakt +3 (Stor), Kamplust social +2 (Stor), Temperament +1 (mycket livlig), Skärpa +2 (Stor, utan kvarstående aggressivitet), Försvarslust +2 (Stor), Nervkonstitution -1 (något nervös), Hårdhet +1 (Hård), Dådkraft +3 (Mycket Stor), Skottfasthet (skottfast).

Enligt Sveriges främsta potentater på mentaltestområdet är kombinationen Hård och Mycket stor dådkraft oförenligt med Nerver på minussidan. Om nu Barbro ändå ville underkänna Axxe så borde hon konstruerat om värdena och t.ex. satt Reserverad på tillgängligheten, Skärpa med kvarstående aggressivitet, Vek och kanske också dådkraftsbrist. Barbro har ju också utmärkt sig med att sätta full pott, dvs. +300p i korning på en hund som ett år tidigare blev underkänd med nerverna på minussidan. Kan någon, gärna Barbro själv, förklara för mig hur nerverna, dvs. den egenskap som styr hela hundens uppträdande, kan förändras från -1 (något nervös) till +3 (Nervfast) på ett år. F.ö. är det väl logiskt att en +3:a i nerver får mycket bra övriga värden som nu Zippakks Ztikka S59006/2000 fick, men i konsekvens med detta borde kanske Axxe fått minst +2 på nerverna.

Nåväl, detta var bara några prov på att tillförlitligheten på mentaltester kan ifrågasättas. Eftersom nu över 210 st. HasseMans-hundar idag är L-testade och/eller Korade så har vi sett hårresande exempel på skillnader mellan olika mentala tester. Här är bara några L-test kontra Korning i korthet:

Tik: L-test +148 Korning +245. Hane: L-test +140 Korning 220. Hane: L-test +125 Korning 235. Tik: L-test +103 Korning +241. Hane: L-test +150 Korning +245. Tik: L-test +140 Korning +247. och så..Västeråspolisens L-test kontra korning som kronan på verket, Tik: L-test +140 Korning +267.

2006-05-31 Fortsättning på ämnet "mentaltesternas tillförlitlighet??".

För att spinna vidare på ämnet så skall jag jämföra några av våra hundars utlåtande från Norska polisen med samma hundars framtid och test i Sverige efter att de kasserats i Norge. (samt vise versa i något fall).

Norska polisen har samma L-test som vi i Sverige och man lägger också vikt vid samma saker. Möjligen har man i Norge aningen större krav på dådkraft, men å andra sidan har man mindre krav på hyggligt aggressionspaket. I övrigt lägges samma vikt vid att hundarna inte är miljökänsliga, att de har goda spår och sökegenskaper, samt givetvis bra skyddsanlag och hygglig förighet. Det som kan skilja lite på färdig hund är att Norska polisens hundar inte används som s.k. kombihundar (patrull-narkotika-vapen etc.) i samma utsträckning som i Sverige.

Hund 1. Hane 18 mån: Kasserad av Norska polisen p.g.a. att han, som det sades, var för hård. Enligt testutlåtandet var han ganska bra mentalt (+167p), men fullständigt obildbar. Blev, efter några veckors rehabilitering och ny L-test i Sverige (+150p), en utmärkt fungerande svensk polishund som togs ur tjänst först då han var 10 år. Det enda som krävdes var en robust hundförare.

Hund 2. Hane 13 mån: Kasserades av Norges kanske mest kända polis med flerårigt tjänstehundinnehav, aktiv tävlingserfarenhet, tävlingsdomare och med L-testbehörighet. Enligt denne polisman hade hunden extremt dålig dådkraft, dålig tillgänglighet, samt på tok för mycket skärpa och försvar. Efter att hunden fått lite tillrättaläggande för dåligt uppträdande och förstärkning av sin härliga kamplust och försvar blev han en fantastisk svensk polishund (L-test +150p) där hund och förare belönades med hederspris för framgångsrika uppdrag i tjänsten. Det gällde ju bara att ta vara på hundens förtjänster som förträfflig spårhund och riktigt rejäl skyddshund. Hunden togs ur tjänst vid 9 års ålder p.g.a. ny ung tjänstehund.

Hund 3. Hane 20 mån: Denna hund gick i omvänd riktning. Kasserades av en mycket känd svensk polisman med såväl korningsdomarebehörighet som L-testbehörighet, samt därtill polisiär lärarbehörighet i L-test. Hunden ansågs i och för sig bra mentalt (L-test +223p), men inte dresserbar p.g.a. sin hårdhet och temperament. Efter att han hamnat hos en helt nyutbildad Norsk polis blev denne hund Årets Polishund i Norge. Snacka om svenskt klavertramp.

Hund 4. Hane 20 mån. Hunden ansågs, av den polisman som har Norges högsta rang i L-test, som helt olämplig för utbildning till polishund p.g.a. att den var för vek och hade för stora brister i dådkraft. -"Det går aldrig att göra polishund av den hunden", sa den norska polisen. -"Vi får väl se"....sa jag. Polismannen och jag slog ett vad med en flaska whisky i potten. Hunden L-testades med mycket bra resultat (+235p) och är idag en utmärkt svensk polishund. Ser faktiskt fram emot den där whiskyflaskan när vi träffas igen.......

Listan på utslagna hundar enl. ovan, som efter rehabilitering blivit förträffliga tjänstehundar kan göras lång. Tyvärr finns det poliser som tror på L-testen som en allt igenom saliggörande metod för urval. Polisens FAP-föreskrifterna är också alltför kategoriska och ger inget utrymme för undantag: "Mentaltest genomföres endast en gång i hundens liv enligt bestämmelserna i FAP 214:2". Denna idiotiska bestämmelse är nog en kvarleva från tiden då polishundutbildningen var knuten till Statens Hundskola. Då var kanske bestämmelsen okej eftersom testerna där var mycket omfattande och endast ett fåtal behöriga fick utföra dem. Idag finns det en uppsjö av L-testare med tillstånd att slå ut bra polis och väktarhundämnen. I både Sverige och Norge tillämpas också ett enkelt, men inte desto mindre fult sätt att bli av med olämpliga föraraspiranter, nämligen att på L-test slå ut deras hundar.

Slutsummering i L-testprotokollet, efter beskrivning av varje egenskap, blir i bästa fall, "Lämplig till polis eller väktarhund". Denna text förvanskas numera med handskrivet tillägg: "Lämplig att prövas som polis eller väktarhund". Tillägget har dock inget stöd i FAP-bestämmelserna, men tydligen har polisen kommit på att en hund trots godkännande kanske inte uppfyller alla krav i praktisk tjänst. Om polisen i efterhand kan underkänna sin egen godkända L-test, så borde man också kunna få ompröva hund som ej godkänts om det finns tillräckligt goda sakskäl. Varför inte låta erkänt duktiga L-testare som Leif Carlsson eller Sven Nyberg få fälla avgörandet.