Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Bruks / Exteriör..., förr och nu??

Hasses små funderingarPosted by Hasse Tue, March 02, 2010 18:04:05

Om man vill följa hur snacket går i schäfervärlden kan man gå in på schäferkennlars hemsidor, hundforum eller hundbloggar. För egen del avnjuter jag gärna Sten Ströms blogg, Stensmatte.se, samt den nya bloggen med det träffande namnet Antihundforum.

Sten Ström förser oss dagligen med olika vinklingar på arten canis och då framför allt schäferns vara eller inte vara som tävlings, tjänste, utställnings och sällskapshund. Ibland när ämnena tryter kör han någon gammal repris, eller lägger in något utstuderat hatämne. Sten verkar alltid hitta något på Internet som gör att läsarna går i taket. Framgångsrikt recept är att älta udda varianter av skyddsträning och då helst med användande av stackel eller el-halsband. En ofta återkommande figur i Stens blogg är den skicklige domptören Cesar Millan. Sten anser uppenbart att Cesar är en av världens värsta hundmisshandlare, men finner samtidigt att hans stundom barbariska metoder ibland kan vara väl motiverade. Sten, som kan verka lite kluven i dressyrfrågor, vill nog egentligen säga att Cesar är förbaskat duktig. Men…, hantering som innehåller stackel, el eller andra udda träningsmetoder bör inte lämnas ut till allmän beskådan. ”Det ingen ser har ingen heller ont av,” är Stens diplomatiska recept i detta sammanhang.

I grunden är Sten och jag för det mesta överens. En sak som definitivt förenar oss är synen på vår ras exteriöra utseende. Återkommande inslag på Stens-bloggen har varit den s.k. brukstypen kontra utställningsvarianten. För inte så länge sedan hade Sten formulerat rubriken ”Glorian har halkat på sned”, samt bifogat filmen ”Ett rasrent helvete.” Filmen visar bl.a. en högt prisbelönt exteriörschäfer som fullständigt saknade styrsel i kroppen. Till yttermera visso uttalar sig domaren positivt om denna sjukligt missbildade hund. Enligt honom skall schäfern se så jävlig ut med hänvisning till schäferns rasstandard? En standard som i så hög grad har förändrats att det inte längre verkar vara samma ras som förr.

Svensk Schäfertidning nr 1 2010. Bedömningen (Bäst i rasen) gjord av den mycket uppskattade och anlitade schäferdomaren, tillika TV-profilen, Fredrik Steen.

Förr..., det var för mig i detta avseende mitten 60-tal till mitten 70-tal. Jag skall villigt erkänna att jag aldrig har varit road av utställning. Eget deltagande i vänstervarvet har inskränkt sig till erövrande av 3:de pris för att uppfylla SBK,s tidigare krav för deltagande i Bruks-SM, samt för att få 2:a pris till Korningsmerit och Brukschampionat. I ärlighetens namn så har jag i alla tider direkt eller indirekt smörjt domarna för att få mitt blå band. Mina hundar har alltså inte behövt utstå smädelsen att ranta runt i utställningsringen.

Tidningen Brukshunden anno 1966. Letade upp denna och några till av mina gamla tidningar i garderoben. Brukshundraserna då var 9 st i sommargrenarna och 3 i slädgrenarna.

Brukshunden nr 5 1966. Ung Gunnar Olsson med dåtidens cert och BIR-vinnare Ingjadstorps Odd. Men fan..., Odd ser ju ut som vilken bruksschäfer som helst. Gunnar och hans bror "Ludde" var riktiga skyddsentusiaster och blev i sinom tid två av Sveriges mest anlitade schäferdomarna.

Många av mina tidiga idoler var superkändisar på bruksproven, men jag måste samtidigt motvilligt medge att jag också hade föredömen på exteriörsidan. De jag uppskattade på vänstervarvar-flanken hade samtliga utan undantag en sak gemensamt med mig själv, de var skyddsfolk. De var uppfödare av skyddshundar, de var tävlande med skyddshund, de var tränings och tävlingsfiguranter i skydds. På den tiden fanns, vad jag kan minnas, ingen motsättning mellan bruks och exteriör. Det fanns ingen särskild ”brukstyp” och gubevars inte heller någon med utpräglat ”exteriörstuk.” En schäfer såg ut som en schäfer skall göra. Dagens räkstjärtar med fronter höga som racerbåtar och bakben fladdrande likt skeva propellrar var ännu inte uppfunna. Faktum är att nutidens certvinnare med största sannolikhet hade åkt ut omgående som varande icke rastypiska och med uppmaning till ägarna att snarast förkorta lidandet.

Bilderna ovan: Två exteriörtikar med ungefär samma utställningsmeriter. Övre: Aja (utan kennelnamn) från -66 och nere Ziegerkamp Tyra från hösten 2009. Två befogade frågor: Skall det vara ett extra stödben bak numera? Hur har exteriöridealet kunnat förändras så mycket?

Idolerna på min dåtida schäferhimmel var bl.a. Fredrik Nordgren, Pierringes kennel, Ragnar Ockelberg, Ockels kennel och Sueki Asai, Asais kennel. Det fanns också idoler bland ungtuppar som Affe Memner, Puckings kennel och bland polisens hundförare som Bosse Nyman med Triumphs kennel, Ingmar Wahlström, Silverpilens kennel och Jan-Egon Leo, Leos kennel. Och, och, och,… det var många, många fler. Alla de stora schäferprofilerna som kunde förena bruks, tjänst och utställning som den självklaraste sak i världen.

Ung Bosse Nyman "Mr Schäfer" kallad. En av mina stora idoler. Importen Cora ser ju ut som vilken brukstik som helst. Svansen räcker knappt till backen, rak i rygg och inte en enda överdriven vinkel. Fan vet om man inte t.o.m. kan skönja lite lockigt hår på manken och ryggen? Gud förbjude sådan styggelse idag!

Polishund med fina utställningsmeriter var Cleibers Cleei. En av Ingmar och Anita Wahlströms grundbultar i det som blev Silverpilens framgångsrika brukskennel. Vilken härlig "stubbe"...., rak som ett höghus i fronten och inte en enda överdriven vinkel där bak.

Två schäferannonser -66. Priset 500 kr för valpar efter Pierre var extremt högt. Men, men...., valpar med sådana stamtavlor var enormt eftertraktade. Pierre var ju TV-kullens fader och hade massor av bruksmeriter. Även i övrigt riktigt stjärnspäckat i annonserna som Effendis Excelent, Ockels Irak och Ebners Kleber.

En av favoriterna bland skyddshundar -66 var den svarte Ockels Pjerro. Kolla dubbelkommandot. Förvisso var DK med röst ej acceptabelt, men ingen domare brydde sig om lite kroppsattityder.

Avvärjande av överfall anno -66. Precis som i verkligheten (och IPO) med föraren på behörigt avstånd från busen. Hatt och rock var f.ö. viktiga attribut i brukset. (En domare utan hatt ansågs nog utgöra en allvarlig försummelse mot klädesparagrafen i domarkompendiet).

På den tiden fanns ingen uppsjö av upplysning i var mans ägo. Böcker för allmänheten om schäfern var skrivna av exteriörfolk. Ville man förkovra sig i skyddsdressyr fick man läsa Konrad Most bok Polishunddressyr från 1912, eller något av polisens kompendium från Armens Hundskola. Ett annat sätt att få kunskaper var att försöka ta sig till platser för skyddshundarnas bruksprov. Förutom att på nära håll se skyddet på plan, kunde man bänka sig i närheten av idolerna och där insupa lärdomar av hur snacket gick. Väl hemkommen provade man på att förverkliga sina drömmar genom att försöka träna som idolerna. Minns hur impad jag var av Göteborgaren Frank Pettersson med polishunden Armens Sickel. På fråga hur man får en så bra hund, svarade Frank på sin Götet-dialekt: "De e la bara å je han lite stryk varje da"!

Det var nog inte alltid det blev helt rätt, men vid denna tid fick man lära av misstagen. Faktum är att man lär säkert lika mycket av misstag som av framgång. Devisen ”Bättre att höra den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen” ligger nog dessutom för mig. Visst kostade det några hundar i begynnelsen, men när misstagen väl var förbrukade kom framgångarna. Men, för att göra en kort historia ännu kortare, så är mina relativa framgångar i bruks, tjänst och avel en annan historia som jag kanske kan få återkomma till.

Till slut en viktig fråga: Varför har vår underbara schäfer blivit två raser?

Avslutar med detta kort av Bosse Nymans import Cito von der Sandhol från Brukshunden 1972. Bilden avslöjar att schäfern nu har börjat luta lite, men fortfarande långt fjärran från 2000-talets ideal. Cito blev dåtidens största avelsmatador med enormt många avkommor. Det är svårt att idag hitta "svenska" stamtavlor där inte Cito finns med någonstans i bakgrunden.