Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Rejäla förare – rejäla hundar?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:17:55

I Julhelgen fick jag ett tänkvärt mail från vännen Göte. Vi har på gamla dar kommit underfund med att vi delar många uppfattningar om både avel och dressyr. Göte vill att jag skall utveckla det där med ”rejäla hundar” och ”rejäla förare”. Jag är förvisso ganska övertygad om att mina åsikter om begreppet ”rejält” med all önskvärd tydlighet framgår av det jag har klottrat ned under mina små funderingar och de fortlöpande veckorapporterna på denna sida. Men visst, jag kan försöka utveckla det ytterligare.

Göte påpekar att flera namngivna mycket kända bruksförare numera tvingas träna på undanskymda platser eftersom de, som han uttrycker det, blir bortkörda av velourföreträdarna på hundklubbarna. Det föreligger uppenbar risk att även utövande av normaldressyr resulterar i anmälningar. Angiveri (smaka på ordet för det borde vara en av dödssynderna), har numera blivit regel i SBK-kretsar. Dressyr, med betoning på ledarskap, som vi förr med framgång utövade inom våra lokalklubbars ram, är idag ett minne blott. På alla nivåer inom SBK har ”fjölarna” tagit över. Detta har fått till följd att problem med odrägliga hundar har ökat lavinartat. TV-program med dressörer av gammalt hederligt snitt avlöser varandra. Ledarbegåvningar och duktiga pedagoger som Jeppe Strid, Barbro Börjesson, Fredde Steen och naturligtvis den oerhört skickliga Cesar Millan, har med sina ”gammaldags” metoder nått stor popularitet. De förmänskligar inte djuren, utan jobbar utifrån hundarnas naturliga förutsättningar och villkor. Programmen har tveklöst gått hem hos majoriteten av svenska folket. Mjukisföreträdare som Anders Hallgren, Eva Bodfäldt med flera, som endast lyckas med enkla hundar och elementära problem är avhängda för länge sedan.

Tyvärr vidhåller SBK sin totalt verklighetsfrämmande officiella hållning. Jag har dock en bestämd känsla av att cirkeln snart är sluten och vi är tillbaka i verkligheten igen. En förutsättning för rättelse i SBK-leden är dock att man snarast reviderar sin vansinniga dressyrpolicy som alltför lättvindigt förbjuder våld och aga i största allmänhet. Det är inte vettigt att ha en uttalad ”lag” som ger underlag för tolkningar av vad som är våld. Den förstör förutsättningarna för flertalet vanliga hundägare och tilltalar, för att uttrycka det lite tillspetsat, endast den yttersta vänsterfalangen (läs velourfjollorna). Om avsikten med policyn var att hindra våldsamma dårar så har det slagit helt snett. Verkligt bruksfolk har under alla tider förut lyckats hålla rent framför SBK:s dörr genom att sprida kunskap om rätt handhavande, ledarskap och dressyr. Nu når vi inte stollarna tack vare denna idiotiska policy. Uppenbart har det gått så långt att vi som är det rättmätiga bruksfolket själva betraktas som galningar och är hänvisade ut i mörkret.

Det finns en kategori mycket skickliga dressörer, tillika författare som till synes har konverterat till velourmetoder. Detta är dock en sanning med modifikation. De satte nog bara upp fingret och kände efter hur vindarna blåste, för att sedan hänga på snutt-trenden. Man kan ju som bekant tjäna pengar på att hitta på nya fina ord på gamla begrepp för att sedan nedteckna detta i ett antal böcker. Jag tänker bl.a. på storheter som Inki och Roland, samt Sven Järverud. Utan tvekan mycket skickliga dressörer som med egna och andras hundar visat att deras koncept leder till framgång. Som tävlande och dressör på någorlunda jämställd nivå under många år så lärde jag känna dem ganska väl. Jag vet att de i grunden absolut inte är några mjukisar. Jag vill nog påstå att det är tvärt om. De är oerhört dominanta i sitt väsen. De besitter också en självklar auktoritet och är definitivt inte sena att bruka fysiskt våld om detta skulle krävas. SBK:are och yrkesdressörer som likt mig själv haft förmånen att träna och arbeta tillsammans med Sven Järverud vet hur extremt mycket fysisk handpåläggning som kunde innefattades i hans favorituttryck ”mild ovillkorlighet.” Efter en synnerligen tuff omgång med en trilskande narkotikahund under utbildning frågade jag Sven varför han inte själv praktiserar det han skriver om i sina böcker. ”Nä”, sa Sven, ”jag kan inte skriva hur jag själv gör för då skulle ju folk börja misshandla sina hundar”. Han kunde lika gärna ha sagt att ledarskap i den högre skolan inte är något man kan lämna ut till folk utan naturliga förutsättningar. En annan av Svens deviser var: ”Man måste visa hunden att man är arg, men inte glömma bort att lämna ett förhandlingsläge.” Många av oss gamla minns säkert Svens förhandlingslägen mot uppstudsiga hundar. ”Förhandlingarna” blev stundom så rejäla att flera av de församlade åskådarna bröt ihop.

Men Sven gav aldrig upp. ”Se inte problemen – se möjligheterna”, sa han. Sven visade resultat som ingen annan. Ingen kunde ifrågasätta hans fysiska metoder, för han lyckades ju med allt. Så gott som samtliga av hans hundar var återlämningsobjekt som stod inför avlivning. Precis som några av Fredde Steens och Cesar Millans värstingar, så var flera av Svens omöjliga hundar Rottweiler. Sven tog hundratals cert på bruksprov med kasserade hundar. Ingen kunde som han förvandla teorier till praktiska dressyrresultat. Det kallar jag en ”rejäl förare”.

Sven utbildade också alla oss hundratals instruktörer, lärare, distriktslärare, mentaltestare och dressörer. Vad fasen hände med alla som fick lära dressyr på den tiden? Försvann plötsligt vår kunskap? Vad hände med denna oerhörda kompetens? Var är alla som fostrades i en tid då ledarskap och problemlösning för det mesta var så enkelt att man hissade hundarna ett par varv eller vred om öronen. Vi hade inga strypsnaror, inga stackel, inga elhalsband och gubevars inte heller några klickers. Men, vi hade det i nyporna, i känslan, i blodet, i själen och…..vi hade framför allt, vanligt jävla sunt bondförnuft. Sitter alla hemma i stugorna och tiger? Jag hoppas att svaret är NEJ. Vi finns någonstans därute, men är hänvisade till undanskymda platser. Vi känner inte längre igen oss på den Brukshundklubb vi en gång skapade. Ärligt talat Göte, …varför lät vi velourfolket ta över? Varför i helvete fick de förstöra vår fina brukshundklubb?

Vad är då Rejäla hundar?

Bra fråga! För att skoja lite så borde jag väl säga att prefixet HasseMans står framför hundnamnet.

Skämt åsido, det finns en skala även inom begreppet ”rejält”. Många av våra hundar har varit riktigt rejäla. Inom samma frekvensområde som ”rejäla hundar” ligger en känd profils uttryck (jag kallar honom fortsättningsvis för C). - Den hunden är ”inte så dålig” och snäppet ännu högre på skalan, den är ”inte alls dålig”, var hans sätt att beskriva rejäla hundar. Jag har aldrig, varken förr eller senare än enligt nedanstående historia, hört C sträcka sig till att sätta etiketten ”bra” på någon hund. I efterhand har han erkänt att han vid det beskrivna tillfället aldrig varit så nära att skita på sig. Med risk för att känsliga personer svimmar, följer nu berättelsen (som kanske bara är en saga).

Tillfället var när jag kom till C för att stämma av de båda hundarna Hassemans Axxe och Arro. På plats fanns också ett antal kända bruks och tjänstehundförare i C:s träningsgäng. Det här var våren 1994 och hundarna var 1,5 år. Båda var återlämnade av poliser som inte klarat av dem. På den tiden fanns ingen lag som förbjöd användning av dressyrredskap och SBK:s dressyrpolicy var fortfarande bara på diskussionsstadiet. Jag själv var nog vid denna tidpunkt tämligen novis på alla hjälpmedel utöver vanlig halskedja. I alla händelser så blev nämnda hundar påklädda ett antal moderna utrustningar och dessutom försedda med linor i olika riktningar där C:s polare och jag själv placerades ut. Nu jävlar ska dom få sig "en resa” och en ”nära döden upplevelse”, sa C.

Sen brann det av!! Axxe och Arro bara grymtade. Svansarna stod som hammarskaft i vädret och de visade upp hela garnityret. "Mera kräm", "mera kräm", skrek C. Efter ytterligare tre sådana ”resor” blev Arro klar. Jag beordrades att klä av honom utrustningen och sätta över även denna på Axxe. Nu var sex redskap anbringade på Axxe och jag fick anvisningar att binda upp honom mot en vägg. C, iklädd heldräkt, satte på sig sin värsta splitternya IPO-ärm och gick på honom. (Axxe, som senare blev känd för brukshistoriens värsta bett, hade tidigare konsekvent vägrat släppa skyddsärmen). "Nu ska väl den djävulen släppa", sa C. Axxe släppte inte! Det blev ett antal ”nära döden upplevelser” innan Axxe till slut tröttnade på leken och spottade ut ärmen. C, som nu var likblek om nosen, beordrade mig att koppla loss Axxe från väggen. I helvete, sa jag. Gör det själv!! Det var inte utan att C var rejält skakis när han iklädd heldräkten gick fram. Axxe bara viftade på svansen.

Om hundar kunde tala hade nog Axxe sagt..."-Har du gett upp C, eller ska vi fortsätta att fajtas". På väg mot bilen höll sig samtliga, inklusive jag själv, på betryggande avstånd. Mister C, som hade stor internationell erfarenhet, var förundrad. ”Jag har sett världens bästa skyddshundar bryta ihop för mycket mindre”, sa han. ”Inte alls dåligt.” - ”Faktiskt riktigt bra.”

Med rätt förare blev Axxe till slut en enastående polishund. Under årens lopp gick det många historier om hans bedrifter. En sådan var att när andra driftstarka polishundar bar en gren i munnen under motionsrundan runt flygfältet, då släpade Axxe på ett oljefat. En annan historia sägs vara ett ingripande mot en rånare. Händelseförloppet är dock belagt med yttrandeförbud och återges endast mellan rejäla förare i den innersta kretsen.

Så mina vänner, detta var lite kort om vad jag kallar jag en ”rejäl hund.”