Hasses små funderingar

Hasses små funderingar

Bra...., till vilket ändamål?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Sat, December 26, 2009 16:49:50

Bilden: HasseMans Skarp. (En av polishundarna efter Skatamarkens Emir).

I begynnelsen av vår uppfödarbana blev jag ombedd av redaktören för en polishundtidning att delge mina synpunkter på schäferhundavel. Icke utan viss betänksamhet ställde jag mig frågan: Skulle vi kunna lyckas bättre än den stora floran av schäferuppfödare i allmänhet?

Låt oss börja med att fundera över vad som är bra, det vill säga:

Bra…., till vilket ändamål?

Enligt den ursprungliga standarden skulle schäfern besitta sådana mentala egenskaper att det gjorde den lämpad som brukshund. I den urgamla standarden talade man om utpräglad Kamp och Försvarsdrift vilket gjorde rasen lämplig som spår och skyddshund. Andra målande ord som Hårdhet, Mod och Omutlighet har numera stuvats om, gallrats bort, eller i bästa fall blivit vingklippta i nymodern tappning. Tyvärr kan man konstatera att flertalet av dagens schäferhundar saknar helt eller delar av sina ursprungsegenskaper. Schäferuppfödare ”Sven-Astrid” i allmänhet är uppenbart mer benägna att avla fram en mjuk genomsocial Golden Retrievertyp i schäferpäls, än en riktig gammaldags bruksschäfer. Som uppfödare bör man kanske tänka till och fråga sig om detta är bra och i så fall………

Bra…., till vilket ändamål?

Ytterligare en, enligt mitt tycke, grov avvikelse från ursprungsstandarden är den extrema utställningsschäfer som man idag premierar. Hur kan man överhuvud tagit hysa tro på att dessa tillplattade siluetter med pilbågsryggar skall kunna fungera som robusta brukshundar? Vad tänker exteriörfanatikerna egentligen på då de lyckas få fram en schäfer med så extrema bakbensvinklar att den inte längre kan galoppera. De säger som vanligt att schäfern är en travare. Om det är så bra och så förbaskat viktigt med en travande schäfer, vill jag fråga………

Bra…., till vilket ändamål?

Hälsotillståndet på dagens schäfer kan ifrågasättas. Enligt framtagen statistik från försäkringsbolagen är sjuk och skadefrekvensen alldeles för hög. Förklaringen till detta är osäker. En av anledningarna torde dock vara att uppfödarna inte tar tillräcklig hänsyn till en frisk stam hos föräldradjuren. Den vanligaste orsaken till allehanda lidande som dåliga magar, klåda, allergier, samt div. muskel och ledskador tror jag bottnar i att våra hundar är alltför omhuldade och bortklemade. Hundarna skall ju vara inne i värmen, ligga i sängen, äta perfekt sammansatt torrfoder, pysslas om med allehanda kroppsvård och tilltalas med viskande förtrolig ton så att de inte blir rädda, ledsna eller arga. Vill vi tro att detta är bra så vill jag fråga……

Bra…., till vilket ändamål?

Nådens år 1991, efter att ha varit verksam som ”hundman” alla dressyrkategorier i bruks i mer än 25 år beslutade jag och min sambo Lisa att vi skulle börja med schäferuppfödning. En av anledningarna var att vi efter mångaår som tjänstehundförare, dressörer och tävlande börjat inse att hund för praktisk nytta måste ha lite andra egenskaper och förutsättningar än den renodlade tävlingshunden (och avsevärt mer drag under galoscherna än soff-o-kak-hunden). Behöver väl knappas säga det, men Gud förbjude att den ens bär drag av en överdriven exteriörhund.

Önskelistans fem punkter ser ut så här:

1 Speciell mentalitet som gör den lämplig som tjänstehund.

2 Egenskaper utöver höga testsiffror (bruksegenskaper).

3 Robust och atletisk kroppsbyggnad.

4 Stor rörlighet i hjärnan (bra IQ).

5 Hälsa och vitalitet utan vårdande insatser.

Punkt 1.

I vår avel vill vi använda föräldradjur som har mentala förutsättningar att försvara och angripa naturligt. Ibland måste man ”läsa mellan raderna” om deras sociala fostran hämmar förmågan att angripa människa. God nervstyrka, dvs. förmåga att i alla situationer kunna sortera och värdera ett hot eller en fara är en förutsättning om det aggressiva anlaget ligger högt. Vi undviker också avel på veka och känsliga föräldradjur. Livligt temperament är inte det samma som svårt att vara stilla. Vi vill inte avla med djur som ständigt måste röra sig, blir uttröttade av miljöförändringar eller är allmänt stirriga. Kampdrift är drivfjädern i allt bruksarbete. Denna skall helst vara stor eller t.o.m. mycket stor hos åtminstone ena föräldradjuret. Ingen lär kunna övertyga oss om att schäferavel på måttlig, mindre eller ”lagom” kamplust är att föredra. Utöver detta får gärna våra avelsdjur vara lite hårda och självständiga, samt inte fullt så kontaktvilliga mot främmande människor som schäfern i allmänhet har blivit under senare år.

Punkt 2

Vi hyser viss misstro till testresultat. Framför allt till resultat som nedtecknas på Korning. Det är uppenbart en sak att klara sterila testmoment (kanske med förberedande träning) och en helt annan att fungera under verklighetsmässiga förhållanden. Min första misstanke vaknade då jag gick korningsdomarkursen. En medverkande hund (ras: Bullmastiff) testades med +224p. Inte för att den var bra, utan för att den egentligen inte gjorde någonting. Vid samma tillfälle testades en av Sveriges bästa skyddshundar (ras: schäfer) med +120p. Inte för att han var dålig, utan för att han reagerade så som man kan förvänta sig av en mycket bra skyddshund. Min egen f.d. tjänstehund testades under loppet av två månader med följande värden.

Polisens L-test (Länsbefäl Lars Neij) +218p.

Hundcentralens L-test (Korningsdomare Rolf Johansson) +240p.

SBK:s Mentalkurs Strängnäs (Korningsdomare Olle Hedin) -2p.

Om det kan skilja 242 poäng mellan auktoriserade korningsdomare kanske inte tilltron på testsiffror skall överdrivas. Därför avlar vi inte ensidigt på mentala värden, utan försöker utröna om avelsdjuren har användbara bruksegenskaper, dvs. försvar och kampvilja under verkliga förhållanden.

Punkt 3

Vi är noga med exteriören i vår avel. För oss är dagens utställningsschäfer så felbyggd och osund att det är snudd på katastrof. Vi vill ha en atletisk robust typ med mycket muskler. Den skall ha bred bringa, breda lår och en förhållandevis kort kraftig hals. Oavsett från vilket håll man ser den skall de ge intryck av en riktig arbetsmaskin. Ser den till polis och väktarbruk dessutom ut som en stridsmaskin gör det inte saken sämre.

Punkt 4

Att vår avel är inriktad på kloka djur kräver väl ingen närmare förklaring. En klok hund har lätt för att lära och utbildningstiden blir kortare. I mitt arbete som dressör har jag ibland fått jobba med hundar som man fått lära de mest elementära saker, t.ex. spåra, söka och bita. Kloka djur fattar direkt hur de skall använda sig av både nosen och käften. Hundens förmåga att förstå kan inte nog poängteras. IQ hos hund mäts inte i testsiffror eller förklarande ord, utan är en separat företeelse.

Punkt 5

Hundens hälsa och vitalitet är kanske det viktigaste av allt. Vad hjälper det att en hund är bra mentalt och har fantastiska bruksegenskaper om den ständigt är sjuk eller skadad? Det är illa nog att människosläktet dras med mängder av belastande sjukdomar. Vi har ju varken lust eller förmåga till selektivt urval såsom är fallet med djuravel.

Vår avel är därför inriktad på avel med friska individer. Vi använder hundar som har de bästa förutsättningarna att tåla hårda prövningar i praktisk tjänstgöring...., utan sjukfrånvaro.

En känd ”hundman” tillika schäferuppfödare sålde en gång en hund till övre lappriket. Efter ett år ringde han för att höra hur det gick för hunden. ”DEN LEVER” fick han till svar. I en värld där endast de starkaste och bäst rustade individerna överlever var detta svar högsta betyg. Inga vårdinsatser på sjuka djur här inte! Självklart är detta till fromma för ett starkt och friskt schäfersläkte.

Återkommande fråga i denna epistel har varit:

Bra…., till vilket ändamål???

Vi på Hassemans tror på vår avel. Vår förhoppning är att de avkommor vi förmedlar skall bli dugliga tjänstehundar. En bra schäfer skall vara användbar i tjänst, annars är det ingen bra schäfer.

Har du en bra schäfer? Ge den då all den kärlek och omtanke den så väl förtjänar!

Har du bara en schäfer? Ge den ändå den kärlek den förtjänar! Den kan inte hjälpa att den inte fick rätt förutsättningar att bli en bra schäfer.

Folke…., (eller sagan om höftlederna som försvann).

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:23:57

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg historien om schäfern Hassemans Folke som vid avläsning av HD fick D i Sverige och A i Norge. Om inte, så finns detta nedtecknat både sammanfattningsvis och ordagrant på Hassemans Hemsida under fliken aktuellt.

Nordiska Röntgenpanelen är högsta instans för överklagan av HD/AD-avläsningar. Panelen representeras av kennelklubbarnas avläsare från Finland, Sverige, Danmark och Norge. Fallet Folke har nu varit föremål för panelens betänkande.

Egendomligt nog var ingen överklagan insänd från Folkes ägare eller uppfödare vilket, tillsammans med en tvingande avgift a 700 kronor är gängse regel för att ny prövning skall komma ifråga. Sveriges avläsare, som gjort sig känd för ett antal märkliga avläsningar, var kanske tvingad att själv ta upp ärendet. Nåväl, rättvisa skulle en gång för alla skipas (nordiska panelens bedömning är ju slutgiltigt och kan inte överklagas). Hade då Folke perfekta norska A-höfter, eller katastrofala svenska D-höfter? Ländernas högsta veterinära kompetens, samt till sitt förfogande några skriftlärda bisittare, stod plötsligt inför något som sannolikt skulle kunna bli röntgenhistoriens största skandal. Här följer den befängda historien om hur Folkes höftleder trollades bort….

Sverige och Norge hade ju tillsynes målat in sig i var sitt hörn och kunde inte komma loss. Panelen vägrade därför att ta ställning till Folkes HD-status. Nä, hur skulle man kunna ta ställning? Då hade man ju själva ifrågasatt avläsningssystemet med Norbergs vinkel, alternativt varit tvingad att odugligförklara den ena eller den andra veterinärkollegan i endera Sverige eller Norge. Huruvida Danmark och Finlands veterinärer hade ytterligare graderingar eller delade den ene eller andras uppfattning framgår inte. För att inte paneldeltagarna ens skall våga fisa högt utanför församlingen så råder det kompakt tystnadsplikt och inga protokoll eller anteckningar får lämnas ut. Men det är klart, de kunde naturligtvis inte lägga sig sisådär lite mitt emellan och säga att Folke hade B för då hade Sveriges D fortfarande legat för långt ifrån. Att sätta C hade ju också krånglat till det för då hade ju Norges A verkat avlägset. Att sätta B på ena och E på andra sidan hade nog också verkat lite skumt, för då hade man ju i princip prickat in hela HD-alfabetet.

Utan insyn eller tillgång till anteckningar och/eller protokoll är det naturligtvis svårt för en vanlig dödlig uppfödare att sia om hur resonemanget avlöpte, men jag kan gott fabulera lite över ett tänkt scenarium. Observera alltså att nedan tänkta händelseförlopp är fiktivt:

Paneldeltagarna tar sig för pannan. Har vi sålt taskorna till räven? Måste vi, hemska tanke, gå ut med skammens rodnad och berätta för världen att en av våra avläsare har gjort fel? Nej, det går naturligtvis inte. Hur fasen skall vi då slingra oss ur det här? Kan vi hävda att ett mirakel inträffade när Folkes höfter passerade E18:s gränsstation i Örje? Nä, hokuspokus går nog inte hem. Skit också, säger Sverige, om vi ändå hade haft den där nya 6-månadersregeln för omröntgen som vi har infört att gälla fr.o.m. 2009-01-01. Denna regel finns det ju ändå ingen vettig förklaring till och då kunde vi ha skyllt på den. Yes! Då kunde vi ju enkelt ha förpassat dom där jäkla Hassemans till pottkanten. (Folke är ju vid fyllda 3 års ålder röntgad två gånger inom loppet av ett par månader 2008).

Men har vi da ikke fått en 6-mån regel i Norge, säger en av de norska vise männen. Näää??.., tror ikke,…eller har vi?? De nordiska paneldeltagarna ser missmodiga ut, men för säkerhets skull kollar man i NKK:s heliga skrift och se,….. en sådan regel finns,….I NORGE! Men…, vet någon om regeln? Nä, varken uppfödarna eller den hundägande allmänheten och inte heller Folkes ägare vet om den. Vid rundringning visar det sig att inte ens ledande företrädare för ”Norsk Schäferhundklub” har hört talas om en sådan regel.

Paneldeltagarna återfår färgen på kinderna för man tror sig ha hittat en genial utväg. Äntligen kanske de där besvärliga Hassemannarna är rökta, för Folkes norska ägare har naturligtvis inte kommit på tanken att kryssa i att hunden är röntgad tidigare och avläst i grannlandet. Varför skulle hon det? Som Norsk medborgare och ägare till Folke ville hon bara få sin hunds höftledsstatus avläst i sitt hemland. Hon har ju köpt ut Folke i maj -08 och enligt gällande regler registrerat om honom i Norge. Nytt registreringsbevis med Norskt medborgarskap är nämligen tvingande för Folke (och självklart förenat med hög avgift).

Panelen kommer alltså fram till det utomordentligt sluga beslutet att man inte skall ta ställning till om Folke har eller inte har HD. Istället hänvisar man till att krysset i rutan för ”tidigare röntgad” inte blivit ifylld. Detta ”ickekryss” målas upp som synnerligen graverande och man beslutar att stryka det Norska resultatet. Bäste läsare…., hänger du med i svängarna?

Det var alltså varken perfekta leder eller trolldom som förvandlade Folkes ledstatus från D till A, utan ett icke ifyllt kryss!!

Undrar hur FCI ställer sig till detta unika beslut. Båda resultaten är ju tidigare insända till Internationell Certifiering. Enligt all tillgänglig praxis skall ju det sist daterade resultatet gälla och det var ju det entydigt stora A som avlästes av NKK:s chefsveterinär Kjetil Dahl. Detta stora A stöds ju också av SKK:s f.d. chefsveterinär Lars Audell. Inte nog med det, nu finns den av NKK med A avlästa och av Folkes ägare utlösta röntgenbilden till allmänt beskådande för världens experter. Kolla bilden! Nå vad säger du?

Jag har inget emot regler om dess tillkomst är genomtänkta och avsedda att förbättra aveln. Men…, jag är rabiat motståndare till att man inför den ena tokiga regeln efter den andra som uppenbart har som främsta syfte att djävlas med oss uppfödare och fördärva vår redan hårt ansträngda avelsbas. Jag är också rabiat motståndare till Kennelklubbarnas uppenbara mygel för att skydda sina högt avlönade (betalda av oss) och i vissa fall odugliga avläsare. Jag blir så jävla upprörd att jag får magknip när jag tänker på alla sanslösa avläsningar som orsakat uppfödare och hundägare enorma kostnader. Jag blir ända in i själen förbannad över detta vansinne som bidragit till att otaliga mentalt starka hundar som vi satte vårt hopp till som tjänstehundar eller avelshundar uteslöts p.g.a. en sketen felavläst höftled eller armbåge. Jag känner så oerhört mycket medlidande med alla förtvivlade hundägare som tagit smärtsamma beslut att avliva sina älskade hundar på grund av felaktiga avläsningar. Nu får det vara nog! Nu får dom skita i det blå skåpet! Nu blir det krig!

Ord på vägen:

Litar du på Guds försyn, lottovinster eller mirakel?

Fortsätt då att röntga och gör inget så sänder din veterinär bilden till kennelklubben.

Börjar du tvivla på den centrala avläsningen?

Välj då en erkänt duktig röntgenveterinär med radiologisk kunskap och digital utrustning.

Denna veterinär är säkert fullt kompetent att avgöra om din hunds höftleder är okej.

Säg till veterinären att behålla den bästa bilden. Se till att få en CD eller foto av denna bild. Ta sedan reda på när den eller de avläsare du inte litar på har semester eller annan ledighet. Säg till din veterinär när det är dags att skicka in bilden (så här gör flera kända uppfödare så du behöver inte känna dig ensam).

Är du ändå osäker? Gör som Norska och Danska polisen! Låt en känd proffsavläsare som inte är avlönad av Kennelklubben läsa av bilden. Lycka till!

Allmänt angående avläsning av Norbergs vinkel samt krav på förändring.

Det finns säkert vettiga anledningar till att Europas länder antagit ett system där man mäter vinkeln från höftledskulans centrum mot utskottet på bäckenet. En av anledningarna är naturligtvis att det är lätt att mäta med en vanlig vinkellinjal. Om vi utgår från att veterinärerna som läser av röntgenbilderna är kompetenta specialister, så har införandet av mätmetoden troligen orsakat dem stor vånda. De kan självklart se om ledhuvudet och ledskålen är rätt utformade och har rätt passform i förhållande till varandra eller inte. Enkelt uttryckt, om hunden har eller inte har väl fungerande höftleder.

Felet med mätmetoden av Norbergs vinkel är att denna mätning i sig själv inte tar hänsyn till hur bra leden är utformad, utan mestadels endast anger distansen mellan kula och ledskål. Oftast är distansen orsakad av muskelslapphet. Denna slapphet beror i regel på att hunden in facto är dåligt musklad, men också i hög grad att den är påverkad av olika sederingsmedel. Effekten förstärks naturligtvis ytterligare på en dåligt musklad hund, som dessutom är tungt nedknarkad, om man pressar benen onaturligt nedåt och sedan sträcker ut dem manuellt bakåt. Ligger hunden, såsom ofta är fallet, dessutom lite snett så kommer ena ledan att avbildas utifrån och inåt och den andra, vise versa, inifrån och utåt vilket gör att vinklarna kan få olika gradering.

Huruvida Norbergs vinkel blir betraktad som A, B, C. D, eller E är fullständigt ointressant. Bokstaven är alltså inte höftledsdysplasi (och följaktligen inte heller ärftlig). Det här har bl.a. polisen i ett par av de nordiska länderna fått upp ögonen för och ingen hund behöver numera kasseras p.g.a. bokstaven som angivets från kennelklubbarnas central avläsning. Istället får en erkänt skicklig veterinär som polisen anlitar bedöma lederna utifrån dess passform och tänkta framtida hållbarhet för tjänst.

Skall förtroendet för kennelklubbarnas avläsare bibehållas så måste vi få en bedömning som inte grundar sig på musklernas inverkan (dvs. val av sedering, m.m.), utan enbart på ledernas utformning. Vi måste också få klara besked om hundens framtida duglighet för tjänst etc. Uppfödare och hundägare skall ha rätt att få entydiga utlåtande om hunden för eventuell avel som enbart grundar sig på genetiska fakta. Vid redovisning på kennelklubbens internetsida skall anges status på båda höftlederna och på båda armbågarna, samt vilken avläsare som gjort utvärderingen. Till graderad avvikelse skall fogas detaljerad redovisning i klartext över vad som föranledde anmärkning. Om förnyad röntgen leder till att resultat ändras på internetsidan skall tidigare resultat omgående tas bort. Avläsare som gjort sig skyldig till upprepade felaktiga bedömningar skall kunna prickas eller fråntas uppdraget som avläsare. Vid bedömningsfel som orsakar hundägare eller uppfödare skada skall kennelklubben tvingas betala skadestånd. En sak är dock helt säker. Samma hund skall aldrig mera behöva bli bedömd som Hasseman's Folke. (Med eller utan X i rutan)!

Rejäla förare – rejäla hundar?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:17:55

I Julhelgen fick jag ett tänkvärt mail från vännen Göte. Vi har på gamla dar kommit underfund med att vi delar många uppfattningar om både avel och dressyr. Göte vill att jag skall utveckla det där med ”rejäla hundar” och ”rejäla förare”. Jag är förvisso ganska övertygad om att mina åsikter om begreppet ”rejält” med all önskvärd tydlighet framgår av det jag har klottrat ned under mina små funderingar och de fortlöpande veckorapporterna på denna sida. Men visst, jag kan försöka utveckla det ytterligare.

Göte påpekar att flera namngivna mycket kända bruksförare numera tvingas träna på undanskymda platser eftersom de, som han uttrycker det, blir bortkörda av velourföreträdarna på hundklubbarna. Det föreligger uppenbar risk att även utövande av normaldressyr resulterar i anmälningar. Angiveri (smaka på ordet för det borde vara en av dödssynderna), har numera blivit regel i SBK-kretsar. Dressyr, med betoning på ledarskap, som vi förr med framgång utövade inom våra lokalklubbars ram, är idag ett minne blott. På alla nivåer inom SBK har ”fjölarna” tagit över. Detta har fått till följd att problem med odrägliga hundar har ökat lavinartat. TV-program med dressörer av gammalt hederligt snitt avlöser varandra. Ledarbegåvningar och duktiga pedagoger som Jeppe Strid, Barbro Börjesson, Fredde Steen och naturligtvis den oerhört skickliga Cesar Millan, har med sina ”gammaldags” metoder nått stor popularitet. De förmänskligar inte djuren, utan jobbar utifrån hundarnas naturliga förutsättningar och villkor. Programmen har tveklöst gått hem hos majoriteten av svenska folket. Mjukisföreträdare som Anders Hallgren, Eva Bodfäldt med flera, som endast lyckas med enkla hundar och elementära problem är avhängda för länge sedan.

Tyvärr vidhåller SBK sin totalt verklighetsfrämmande officiella hållning. Jag har dock en bestämd känsla av att cirkeln snart är sluten och vi är tillbaka i verkligheten igen. En förutsättning för rättelse i SBK-leden är dock att man snarast reviderar sin vansinniga dressyrpolicy som alltför lättvindigt förbjuder våld och aga i största allmänhet. Det är inte vettigt att ha en uttalad ”lag” som ger underlag för tolkningar av vad som är våld. Den förstör förutsättningarna för flertalet vanliga hundägare och tilltalar, för att uttrycka det lite tillspetsat, endast den yttersta vänsterfalangen (läs velourfjollorna). Om avsikten med policyn var att hindra våldsamma dårar så har det slagit helt snett. Verkligt bruksfolk har under alla tider förut lyckats hålla rent framför SBK:s dörr genom att sprida kunskap om rätt handhavande, ledarskap och dressyr. Nu når vi inte stollarna tack vare denna idiotiska policy. Uppenbart har det gått så långt att vi som är det rättmätiga bruksfolket själva betraktas som galningar och är hänvisade ut i mörkret.

Det finns en kategori mycket skickliga dressörer, tillika författare som till synes har konverterat till velourmetoder. Detta är dock en sanning med modifikation. De satte nog bara upp fingret och kände efter hur vindarna blåste, för att sedan hänga på snutt-trenden. Man kan ju som bekant tjäna pengar på att hitta på nya fina ord på gamla begrepp för att sedan nedteckna detta i ett antal böcker. Jag tänker bl.a. på storheter som Inki och Roland, samt Sven Järverud. Utan tvekan mycket skickliga dressörer som med egna och andras hundar visat att deras koncept leder till framgång. Som tävlande och dressör på någorlunda jämställd nivå under många år så lärde jag känna dem ganska väl. Jag vet att de i grunden absolut inte är några mjukisar. Jag vill nog påstå att det är tvärt om. De är oerhört dominanta i sitt väsen. De besitter också en självklar auktoritet och är definitivt inte sena att bruka fysiskt våld om detta skulle krävas. SBK:are och yrkesdressörer som likt mig själv haft förmånen att träna och arbeta tillsammans med Sven Järverud vet hur extremt mycket fysisk handpåläggning som kunde innefattades i hans favorituttryck ”mild ovillkorlighet.” Efter en synnerligen tuff omgång med en trilskande narkotikahund under utbildning frågade jag Sven varför han inte själv praktiserar det han skriver om i sina böcker. ”Nä”, sa Sven, ”jag kan inte skriva hur jag själv gör för då skulle ju folk börja misshandla sina hundar”. Han kunde lika gärna ha sagt att ledarskap i den högre skolan inte är något man kan lämna ut till folk utan naturliga förutsättningar. En annan av Svens deviser var: ”Man måste visa hunden att man är arg, men inte glömma bort att lämna ett förhandlingsläge.” Många av oss gamla minns säkert Svens förhandlingslägen mot uppstudsiga hundar. ”Förhandlingarna” blev stundom så rejäla att flera av de församlade åskådarna bröt ihop.

Men Sven gav aldrig upp. ”Se inte problemen – se möjligheterna”, sa han. Sven visade resultat som ingen annan. Ingen kunde ifrågasätta hans fysiska metoder, för han lyckades ju med allt. Så gott som samtliga av hans hundar var återlämningsobjekt som stod inför avlivning. Precis som några av Fredde Steens och Cesar Millans värstingar, så var flera av Svens omöjliga hundar Rottweiler. Sven tog hundratals cert på bruksprov med kasserade hundar. Ingen kunde som han förvandla teorier till praktiska dressyrresultat. Det kallar jag en ”rejäl förare”.

Sven utbildade också alla oss hundratals instruktörer, lärare, distriktslärare, mentaltestare och dressörer. Vad fasen hände med alla som fick lära dressyr på den tiden? Försvann plötsligt vår kunskap? Vad hände med denna oerhörda kompetens? Var är alla som fostrades i en tid då ledarskap och problemlösning för det mesta var så enkelt att man hissade hundarna ett par varv eller vred om öronen. Vi hade inga strypsnaror, inga stackel, inga elhalsband och gubevars inte heller några klickers. Men, vi hade det i nyporna, i känslan, i blodet, i själen och…..vi hade framför allt, vanligt jävla sunt bondförnuft. Sitter alla hemma i stugorna och tiger? Jag hoppas att svaret är NEJ. Vi finns någonstans därute, men är hänvisade till undanskymda platser. Vi känner inte längre igen oss på den Brukshundklubb vi en gång skapade. Ärligt talat Göte, …varför lät vi velourfolket ta över? Varför i helvete fick de förstöra vår fina brukshundklubb?

Vad är då Rejäla hundar?

Bra fråga! För att skoja lite så borde jag väl säga att prefixet HasseMans står framför hundnamnet.

Skämt åsido, det finns en skala även inom begreppet ”rejält”. Många av våra hundar har varit riktigt rejäla. Inom samma frekvensområde som ”rejäla hundar” ligger en känd profils uttryck (jag kallar honom fortsättningsvis för C). - Den hunden är ”inte så dålig” och snäppet ännu högre på skalan, den är ”inte alls dålig”, var hans sätt att beskriva rejäla hundar. Jag har aldrig, varken förr eller senare än enligt nedanstående historia, hört C sträcka sig till att sätta etiketten ”bra” på någon hund. I efterhand har han erkänt att han vid det beskrivna tillfället aldrig varit så nära att skita på sig. Med risk för att känsliga personer svimmar, följer nu berättelsen (som kanske bara är en saga).

Tillfället var när jag kom till C för att stämma av de båda hundarna Hassemans Axxe och Arro. På plats fanns också ett antal kända bruks och tjänstehundförare i C:s träningsgäng. Det här var våren 1994 och hundarna var 1,5 år. Båda var återlämnade av poliser som inte klarat av dem. På den tiden fanns ingen lag som förbjöd användning av dressyrredskap och SBK:s dressyrpolicy var fortfarande bara på diskussionsstadiet. Jag själv var nog vid denna tidpunkt tämligen novis på alla hjälpmedel utöver vanlig halskedja. I alla händelser så blev nämnda hundar påklädda ett antal moderna utrustningar och dessutom försedda med linor i olika riktningar där C:s polare och jag själv placerades ut. Nu jävlar ska dom få sig "en resa” och en ”nära döden upplevelse”, sa C.

Sen brann det av!! Axxe och Arro bara grymtade. Svansarna stod som hammarskaft i vädret och de visade upp hela garnityret. "Mera kräm", "mera kräm", skrek C. Efter ytterligare tre sådana ”resor” blev Arro klar. Jag beordrades att klä av honom utrustningen och sätta över även denna på Axxe. Nu var sex redskap anbringade på Axxe och jag fick anvisningar att binda upp honom mot en vägg. C, iklädd heldräkt, satte på sig sin värsta splitternya IPO-ärm och gick på honom. (Axxe, som senare blev känd för brukshistoriens värsta bett, hade tidigare konsekvent vägrat släppa skyddsärmen). "Nu ska väl den djävulen släppa", sa C. Axxe släppte inte! Det blev ett antal ”nära döden upplevelser” innan Axxe till slut tröttnade på leken och spottade ut ärmen. C, som nu var likblek om nosen, beordrade mig att koppla loss Axxe från väggen. I helvete, sa jag. Gör det själv!! Det var inte utan att C var rejält skakis när han iklädd heldräkten gick fram. Axxe bara viftade på svansen.

Om hundar kunde tala hade nog Axxe sagt..."-Har du gett upp C, eller ska vi fortsätta att fajtas". På väg mot bilen höll sig samtliga, inklusive jag själv, på betryggande avstånd. Mister C, som hade stor internationell erfarenhet, var förundrad. ”Jag har sett världens bästa skyddshundar bryta ihop för mycket mindre”, sa han. ”Inte alls dåligt.” - ”Faktiskt riktigt bra.”

Med rätt förare blev Axxe till slut en enastående polishund. Under årens lopp gick det många historier om hans bedrifter. En sådan var att när andra driftstarka polishundar bar en gren i munnen under motionsrundan runt flygfältet, då släpade Axxe på ett oljefat. En annan historia sägs vara ett ingripande mot en rånare. Händelseförloppet är dock belagt med yttrandeförbud och återges endast mellan rejäla förare i den innersta kretsen.

Så mina vänner, detta var lite kort om vad jag kallar jag en ”rejäl hund.”

SKK nya röntgenavläsare....

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:17:00

Uppbragt över tingens ordning författade jag detta brev till SKK i slutet av juli. Enl. erhållit besked från "Maja" på SKK så handlägges nu ärendet av Ulla-Britt Karlman. Läs och fundera över om det överhuvudtaget är meningsfullt att röntga HD om veterinär Hansson får fortsatt förtroende av SKK. Här är mitt brev.....

Svenska Kennelklubben

Veterinäravdelningen

163 85 Spånga

Angående resultat av HD-avläsning för Hasseman’s Folke S30635/2005.

Hunden är röntgad i Norge och avläst i Norge respektive Sverige enligt samma metod (Norbergsvinkeln), men med helt skilda resultat enligt bifogade kopior.

Hur är det möjligt att denna hund kan få grad A-A av Norska kennelklubbens veterinär Kjetil Dahl och D-C av Svenska kennelklubbens avläsare Kerstin Hansson?

Vi själva, och flera med oss, har nu tröttnat på de godtyckliga HD-avläsningar som görs av Kerstin Hansson. Några av oss schäferuppfödare har ju faktiskt fått ingående undervisning av veterinär Kasström och veterinär Audell i hur man skall tolka HD-bilder. Vi som nu har lite kunskap om avläsning kan ju uppenbart se att veterinär Hansson har feltolkat flera HD-bilder.

I fallet Hasseman’s Irma S62938/2006, som avlästes av veterinär Hansson som grad C-B, blev vid omröntgen hos veterinär Audell denne heligt förbannad och uttryckte det som så: ”-Denna hund har utan tvekan A på båda höftlederna-”. ”-Om inte SKK ändrar sin bedömning så medverkar jag till överklagan internationellt-”.

Vi kan inte tala för alla uppfödare, men vi som satsar på att ta fram hundar till polis, väktare, räddningstjänst mm, dras med oerhörda kostnader. En stor del av dessa kostnader är avgifter till SKK, samt alla kostnader för parning, resor, foder, veterinär, försäkring, MH, Korning, L-test etc. Att utöver dessa kostnader tvingas betala för HD-röntgen två eller flera gånger för att få rättelse är rent ut sagt skandal.

Vi kräver:

Att, SKK återbetalar kostnader för omröntgen inkl. resor i de fall SKK uppenbart har gjort fel och tvingats revidera resultatet.

Att, om SKK uppenbart har gjort fel, vid rättelse och införande av nytt resultat, omgående tar bort tidigare felaktiga resultat från Internet. Det är inte rimligt att en felaktig avläsning skall drabba hund, ägare och uppfödare för evigt.

Sköldinge 2008-07-28

Lisa Persson & Hans Lundgren

Hasseman’s Kennel

Bifogar kopior på HD-resultat:

Hasseman’s Folke Norsk Kennelklub

-”- Svenska Kennelklubben

Hasseman’s Irma Svenska Kennelklubben

-”- Svenska Kennelklubben

Tillägg 2008-08-25 till ovanstående efter brevsvar från Kerstin Hansson.

Veterinär Kerstin Hansson har skickat ett långt och mycket välformulerat svar på mitt insända brev och det tackar jag för.

Bortsett från en orgie i medicinska termer (vad annat är att vänta från en veterinär med titeln "Vet.med.dr, diplECVDIHD/ED avläsare SKK", så menar Kerstin på fullt allvar att utmärkta höftleder A eller gravt HD-fel D är beroende på följande faktorer:

1. Vid vilket tillfälle hunden har röntgats. 2. Vilken veterinär och klinik som har röntgat. 3. Vilken röntgenutrustning som använts. 4. Vem som är hundens ägare vid röntgentillfället. 5. Vilken sedering (bedövning) som har använts. 6. Hundens position på röntgenbordet. 7. Exponeringsfaktorn.

Huruvida hunden har verkligt fel eller inte är tydligen oväsentligt. Röntgenavläsning i SKK:s regi har blivit en bedömningssport där veterinär X kan odugligförklara en hunds höfter för både försäljning och avel, medan veterinärna Y och Z lovprisar samma hunds leder. Att t.o.m. ägarförhållandet till HasseMans Folke skulle ha betydelse för ledernas utseende är väl ändå höjden. Om Kerstin läser det här kan jag upplysa om att Folke har delat ägarskap, vilket är ett känt förhållande i uppfödarkretsar, men kanske en ny erfarenhet för Kerstin.

Kerstin berör inte med ett ord de krav jag ställt i mitt brev till SKK. Med ovanstående knäppa bortförklaringar till varför bedömningen blir som den blir, så får vi nog leva med att själva stå för fiolerna om vi kräver rättelse. För övrigt så är kanske de ekonomiska konsekvenserna för hundägare och uppfödare inte Kerstins bord.

Råd till dig som vill få bra höftleder på din hund: Röntga hos SKK:S gamla chefsveterinärer Lars Audell eller Håkan Kasström. De uppfyller alla Kerstins fordringar på utrustning och de använder inte sedering som försämrar höfternas utseende. Du får också deras expertutlåtande omgående. Säger de att lederna är Ok, så vågar nog inte Kerstin gå emot dem. Undvik röntgenveterinärer som sederar med Domitol, Propofol eller Torbugesic (det gör c:a 80% av veterinärerna) då dessa preparat försämrar resultatet med det dubbla vad gäller C-D och E. De kliniker som använder Plegicil har de i särklass bästa HD-resultaten. Både Kasström och Audell "pleggar" alla hundar.

Lycka till!!!

Fortsättning på ämnet HD-avläsning 2008-11-01

Mina funderingar över "märkliga HD-avläsningar" har nu nått SKK:s högsta nivå. Jag har den 21 oktober -08 blivit tillskriven av chefen för Svenska Kennelklubben angående mina alster. Innan jag lägger ut direktör Uddmans brev och mitt svar på detta, samt den originaltext som veterinär Kerstin Hanssons sände och jag sedan tolkade i sammanfattning, vill jag redogöra för en del snabbfakta och synpunkter.

Först tvingas jag vidgå min begränsning i att bemästra vår något ålderstigna dator. Jag kan inte överföra originalbrev (har ingen scanner), och begriper mig inte riktigt på att flytta inkomna mail till hemsidan utan att det blir konstiga förskjutningar i texten. Det innebär alltså att jag måste skriva om all text från originalen. Risk föreligger alltså att jag blir ansedd som ganska handikappad på förståndets vägnar p.g.a. min ringa datorkunskap, men till skillnad från många ungdomliga datasnillen så är jag tack vare min förstklassiga folkskolebakgrund både läs och skrivkunnig. Bortsett från div. brödtext, kennelklubbens loggor, stämplar etc. så kommer jag att hålla mig strikt till fullständig originaltext. (tänkte först göra små noteringar eller understrykningar vid de kriterier som enligt Kerstin Hansson påverkar HD-avläsningen och som jag sammanfattat i min tolkning. Avstår dock från detta och låter det bli upp till var och en att läsa).

Först lite allmänt om HD-röntgen.....

De avläsningsrutiner vi har idag (mäta Norbergs vinkel) infördes 1 januari 2000. Tidigare HD-statistik förändrades radikalt för många raser i början. Vissa raser, som tidigare inte haft anmärkningsvärt hög felprocent, rasade i botten. Ibland så till den grad att rasens fortbestånd hotades. De hade kanske naturligt grunda skålar eller en för rasen ändamålsenlig, men annan utformning av ledkula och bäcken. Ytterligare andra raser gynnades av tillämpningen av Norbergs vinkel därför att de har naturligt mycket djupa ledskålar. Även om det bland dessa raser fanns betydande glapp mellan skål och kula så mätte vinkeln trots detta bättre än de105 grader som är stipulerat som A-leder. Några raser hade sålunda en ledutformning som inte lämpade sig för mätning av Norbergs vinkel och därför fick de efter ett tag återgång till tidigare beprövade avläsningsmetoder. Mycket av allehanda problem och felkällor med nuvarande HD-avläsning finns att läsa på nätet för den som är intresserad. Nu till den ras som föranlett skriftväxlingen, nämligen vår älskade schäfer. Världens bästa brukshund..., numera med tvivelaktiga Norbergssyndrom.

Schäferns HD-statistik förändrades märkbart till det sämre när mätning av Norbergsvinkeln infördes. Skillnaden mellan de gamla begreppen U.a. och 1:a, osv. var mera odiskutabel och omröntgen föranledde sällan någon förändring till det bättre. Avläsande veterinärer låste sig då inte till ledglapp (utåt/inåt) på samma sätt som idag, utan såg mera till passform, kantigheter och direkt felutveckling av leden. En säker källa till bedömningsfel vid mätning av Norbergsvinkeln är det sederingsmedel som använts vid röntgentillfället. Jag är övertygad om att om vi på försök införde att alla schäfer skulle röntgas helt utan sedering så skulle andelen A och B-höfter öka radikalt (kanske med det dubbla). Nu säger ju vän av ordning att utan sedering så ligger hunden inte still och det blir svårt att hålla den rak för att få en bra bild. Jodå det är sant, men varför skall hundarna ligga. När sjutton ligger hunden på rygg och har båda benen sträckta rakt bakåt då den använder sina höftleder? Varför kan inte hunden stå naturligt vid röntgen? Med dagens digitalutrustning skulle man säkert kunna röntga lederna både underifrån, uppifrån, bakifrån och från sidorna på stående hund. Glappande leder (Norbergsvinkeln) som tidigare orsakats av tung nedknarkning skulle då bli ett minne blott. Men då kan vi väl inte konstatera om hunden har HD-fel? Var lugn, för det har den med största sannolikhet inte heller. Har du haft din hund sedan den var valp och inte märkt minsta tendens till rörelseproblem, smärta eller hälta då har den inte dysplasi. Vanlig hundägare, aktiv tävlande eller den som har hund i tjänst behöver alltså inte röntga alls. Jag tror inte att du röntgar dina barn eller dig själv utan anledning. Varför då röntga din friska hund???....

Jessus!!!! Nu vaknar väl etablissemanget till liv. Röntgenveterinärer skulle ju förlora stora pengar om röntgenhysterin inskränkte sig till att endast omfatta djur som skall nyttjas i avel. Kennelklubbarna skulle mista större delen av intäkterna för utlösen av opålitliga avläsningar. Omröntgen skulle bli överflödig för gemene man och uppskrämda hundägare behövde inte längre avliva sina fullt friska hundar. Ord som "lidande" och "problem" skulle i framtidens text om HD inskränkas till de utvecklingsfel som är verklig dysplasi. Ärligt talat vänner, har inte du också hört talas om veterinärer som säger att idag har hunden C, men "muskla" upp den och röntga igen om ett par månader så får den A. Övriga felkällor med mätning av Norbergs vinkel har veterinär Kerstin Hansson beskrivet i sitt brev som följer nedan. Det finns också mycket bra röntgenupplysning på internet. Jag rekommenderar "Höftledsröntgen, så går det till" och "Rapport avseende sederingsrutiner vid höftledsröntgen", samt Håkan Kasströms beskrivning av HD-problem. I Håkans beskrivning illustreras en hund med "slapp led". Bilder är tagna på samma hund med 2 minuters mellanrum. På första bilden har högra leden grad B. På andra bilden 2 minuter senare har samma led grad D.

En sak till innan jag lägger ut SKK:s brev, mitt svar och Kerstins originalbrev. Avläsande veterinärer skyller på att HD-avläsning är en bedömningssak. Jag har ju själv varit bruksprovdomare under många år och vet att det vid all bedömning kan skilja mellan betygen. Någon enstaka gång kan det kanske bli helt fel, men om en domare regelmässigt skulle sätta betyg som ligger 2-3 enheter under övriga domare så skulle självklart dennes kompetens ifrågasättas. Märk väl, jag tar inte upp den uppsjö av omprövade HD-resultat som har förändrat ställningstagandet med endast en grad. Kerstin Hansson har kanske oförskylt fått "klä skott" för mina ifrågasättanden, men i de fall jag relaterat till i brev till henne så är det hon som i tre fall gjort bedömningen. Förutom de av mig ifrågasatta exemplen har nedan angivna Hasseman's-hundar fått andra avläsare att ompröva betyget. Då dessa hundar idag är äldre väl fungerande polishundar vill jag undvika att skapa oro och anger inte deras namn annat än på anmodan av SKK.

Hund 1: Röntgad i Norge 03-08-04 med dubbelsidig grad D samt lbp. Röntgad i Sverige 03-10-13 med grad B och inga spår av pålagringar.

Hund 2: Röntgad i Norge 00-06-19 med dubbelsidig grad D. Röntgad i Sverige 03-10-13 med dubbelt grad A.

Hund 3: Röntgad i Norge (okänt datum) med grad D. Röntgad i Sverige 01-09-26 med dubbelt grad B.

Hund 4: Röntgad i Norge (okänt datum) med grad D. Har enl. uppgift bedömts i övriga nordiska länderna med grader från A till D.

.......så bästa hundägare och uppfödarkollegor....,skall vi inte ifrågasätta hela HD-cirkusen???

Här är Ulf Uddmans mail.

Hej.

Har tagit del av Er hemsida med anledning av några mail jag fått.

Jag anser att det tillhör god ton att om man lägger ut ett brev till SKK så bör man även lägga ut SKKs svar och inte en tolkning av detta, som dessutom är fullt av felciteringar. Bifogar därför en inscannad kopia som jag förutsätter att Ni publicerar på Er hemsida. Jag har valt att bifoga SKKs svar till de som tillskrivit SKK i ärendet.

SKKs svar är gemensamt diskuterat mellan två av SKKs avläsare Kerstin Hansson och Håkan Kasström. Det finns som det framgår i brevet en fortlöpande kvalitetsäkring mellan både de avläsande veterinärer inom SKK som mellan de nordiska panelerna.

Jag är personligen ingen avläsare men även jag ser att på den svenska bilden så ligger ledkulan klart utanför ledskålen. Du har som hundägare alltid rätt att få en bedömning prövad av den nordiska röntgenpanelen och jag noterar att du ej till dags dato har så begärt. Men med anledning av att det föreligger en så pass tydlig skillnad kommer SKK själv att ta upp de gjorda avläsningarna på nästa nordiska möte.

Med vänlig hälsning

Ulf Uddman VD.

Här är mitt svar till Uddman.

Hej Ulf Uddman!

Tack för ditt mail. Det är ju glädjande att mina funderingar över HD-avläsningar har nått den nivå att högsta chefen för Sveriges hundorganisationer tagit sig tid att gå in på HasseMans hemsida.

Jag är dock osäker på om du gav dig tid att även läsa mitt brev angående HD-avläsning till, vad jag kan förstå, vår främste hundgenetiker Per-Erik Sundgren och vad han svarar. Har du missat detta tycker jag att du skall leta upp det på vår hemsida under rubriken Aktuellt och skrolla ner en bit på Hasses små funderingar till rubriken, "om polisens och försvarets omhuldade hysteri angående HD-röntgen". Förhoppningsvis får du bättre förståelse för vår frustration när du läst detta.

Nu till svar på ditt mail.

Ok, jag kan hålla med om att jag borde lagt ut hela svaret från Kerstin Hansson. Jag kan dock inte inse att jag gjort någon felcitering i min samlade tolkning av hennes svar. Om SKK:s röntgensvar är diskuterat mellan Kerstin och Håkan, så framgår det i alla fall inte av Kerstins brev och inte heller av de utfärdade certifikaten. Hon är ensam undertecknad avläsare och därför vänder vi oss mot hennes bedömning.

Varken du eller jag är avläsare, men som du säger kan vi ju med egna ögon se, eller i tveksamma fall mäta Norbergsvinkeln. I fallet Hasseman's Folke kan jag av lättförklarliga skäl medge att den bild som sänts från Norge till SKK och som Kerstin läst av som C-D har jag inte sett. Däemot fick jag mig tillsänt två fullskaliga bilder av god kvallitet som jag fortfarande har i min ägo. Dessa bilder tog jag med till veterinär Audell för kontrollavläsning. Audells bedömning var A, men med möjlighet till att det i värsta fall kunde bli B om annan avläsare tolkade. Till Kerstins försvar kan jag alltså med facit i hand tillstå att en "in i helvete" dålig bild måste ha skickats för avläsning till SKK. Till ytterligare Kerstins försvar skall också sägas att märkliga avläsningar inte bara är enkelriktat fel på SKK:s avläsare. En av våra hundar som avlästs med D i Norge fick ju A i Sverige, men det var förmodligen före Kerstins tid.

Till slut tycker jag det är mycket positivt att SKK tar upp de märkliga avläsningsresultaten vid nästa Nordiska möte. Har jag i egenskap av kennel Hassemans "funderare" bidragit till att en överordnad instans som nordiska röntgenpanelen bringar klarhet i HD-mörkret, så kommer detta förhoppningsvis att bli till gagn för både uppfödare och hundägare i allmänhet.

Med Vänlig Hälsning

HasseMans Hundcenter och kennel.

Hasse Lundgren VF (verkställande funderare)

P.s. Om du samtycker så önskar jag inte bara lägga ut Kerstins (SKK:s) svar utan även vår skriftväxling i syfte att skapa debatt om den HD-avläsning som snart ingen längre kan lita på. Önskar alltså ditt svar på detta.

Uddmans svar på min slutfråga.

Har inget emot att du lägger ut mitt mail och ditt svar.

Ulf Uddman

Här kommer veterinär Kerstin Hanssons brev ord för ord.

Angående skrivelse från Lisa Persson och Hans Lundgren, Hasseman's Kennel.

HD bedömning av Hasseman's Folke, S30635/2005

Undertecknad har bedömt 2 HD bilder tagna på Bjerke Dyrehospital 14.03.2008.

Vänster led har bedömts som "D" enligt FCIs kriterier pga att ledhuvudet ligger tydligt utanför ledskålens tak, ledskålen har en avplanad och något oregelbunden form kranialt, ledan är inkongruent, den kraniolaterala konturen är avplanad och Norbergs vinkel mäter mellan 90 och 100 grader. Det finns även en spetsig kontur på kraniolaterala kanten vilket kan vara början till en benpålagring.

Höger led har ett likartat utseende men en något bättre Norbergs vinkel, mellan 100 och 105 grader och har en bättre kongruens. Den har bedömts som "C".

Enligt de dokument som sänts in till SKK ska hunden ha röntgats vid ett senare tillfälle och på annan klinik, Oslo Dyreklinikk 13.05.2008. Hundens höftleder har bedömts som "A" enligt NKK. Den/de bilder som ligger till grund för bedömningen "A" finns ej med i den dokumentation som sänts till SKK och kan därför ej jämföras med de initiala bilderna. Okänt om hunden bytt ägare mellan de två undersökningarna. På SKKs Certifikat anges Lisa Persson, Sköldinge och på NKKs bedömning anges Björg Elisabeth Tharaldsen.

HD bedömning av Hasseman's Irma, S62938/2006

Undertecknad har bedömt ovanstående hunds höftleder vid två tillfällen, 2007-11-15 samt 2008-04-15. Bilderna är tagna på två olika kliniker.

Den initiala bedömningen grundar sig på en bild som inte är optimal tekniskt sätt. Anledningen till att bilden ändå bedömdes är att den led som ser bättre ut än den egentligen är har en Norbergs vinkel som ligger runt 100 grader vilket innebär "B". På den befintliga bilden är det således ett favoritiserat och bästa möjliga resultat. När sedan hunden röntgas på nytt sker det med annan sedering, hunden ligger i bättre position och exponeringsfaktorer är bättre. Man bör ha i åtanke att Lars Audell inte hade tillgång till den initiala bilden när han gjorde bedömningen av den bild han själv tog.

Kommentar

Som en generell kommentar så tycker jag att det är viktigt att känna till att man bara kan jämföra olika bedömare om de bedömer samma bild. Bedömare som tittar på olika bilder kan komma fram till olika resultat på grund av att höftlederna hos ett fåtal individer kan se olika ut på olika bilder. Bedömningarna görs med både noggrannhet och eftertanke och är inte på något sett godtyckliga. De nordiska avläsarna träffas vid minst två tillfällen årligen för att kvalitetssäkra och korrelera våra bedömningar enligt FCIs protokoll.

Kerstin Hansson, Vet.med.dr,DiplECVDIHD/ED avläsare SKK

Om schäferkennlarnas MH-statistik

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:13:42

Statistik är för det mesta ganska trist läsning. Varje dag matas vi med statistik. Ibland litar jag inte på statistik. Ett visst politiskt parti som säger sig vara motståndare till invandrarpolitiken får 3-4% stöd enligt statistiken. Samtidigt sitter med stor sannolikhet bortåt 80% av urbefolkningen (svennarna) hemma vid köksbordet och önskar samma politik åt helvete. Ibland funderar jag faktiskt över hur den statistiska intelligenskvoten i min egen bekantskapskrets ser ut eftersom 100% är emot ovan sagda politik.

Statistiker i hundkretsar, får mig att associera till folk som har gått en akademisk utbildning i hur en hund fungerar och sedan segervisst kan rabbla alla nytillkomna teoretiska begrepp. Kan man inte hävda sig i praktiskt handhavande av hund, så kan man ju istället ägna sig åt statistik eller hypotetiska överväganden om hur verkligheten ser ut. Legendariske tävlingsföraren Kennet Ståhl, (fyrfaldig brukschampion och flera SM), funderade inte över om hans hund vid konflikt visade rituellt beteende, tomgångshandling, omriktat beteende eller annan överslagshandling. - "Han har väl fått kortslutning i huvet" -, sa han, och det täckte ju allt. Vad har nu detta med statistik att göra? Jo, hans hund var en fantastisk brukshund och hette Brantastigs Yarrie, men med kennel Brantastigs nuvarande MH-statistik för ögonen så börjar man ju undra om inte bruksinriktningen fullständigt har spårat ur.

Vi lever också i ett land där alla, i enighet med vår ursvenska jantelag, helst skall vara stöpta i samma form. "- Du ska inte tro att du är något.... -" osv. Att katalogisera den fastställda MH-statistik på ett sätt som pekar ut vissa kennlar som riktigt kanonbra, andra som mindre bra, och dessutom ett mycket stort antal som urdåliga, skulle av lättförklariga skäl inte falla vår rasklubb AFS i smaken.

Statistiken är från september 2007 och omfattar 117 schäferkennlar med minst 30 stycken MH-beskrivna hundar. Statistiken är mycket väldokumenterad via SKK:s rasdata med Per Erik Sundgren dataprogram ”Lathunden” och talar sitt tydliga språk. Ytterligare förtydligande förefaller ju ganska överflödigt, om det inte vore för att statistiken är listad i kennlarnas bokstavsordning, dvs. utan ranking. Med andra ord så blandas de bästa brukskennlarna med de sämsta utställningskennlarna. Det kan alltså vara på sin plats att förtydliga vilka kennlar som lyckats förbättra rasen, respektive försämra rasens standard. Med risk för att det kan finnas vissa felaktigheter och att någon därför kan bli förfördelad, har jag listat kennlarna enligt följande:

Grupp 1) Mkt bra (avsevärt bättre än rasens medelvärde).

Grupp 2) Bra (över rasens medelvärde).

Grupp 3) Sämre (brukskennlar på glid)?

Grupp 4) Dåligt o Uruselt. (försämrat rasen mentalt).

Antalet beskrivna hundar kan naturligtvis påverka resultatet. Med 30-40 stycken beskrivna kan man kanske ha lite tur (eller otur). I fallen med Hedeforsens, Hasseman’s, Kustmarkens och Molars i grupp 1, som har över 100 beskrivna kan man nog inte förlita sig på bara tur. Dessa kennlar har också inriktning mot att ta fram hundar för praktisk tjänst och är följaktligen noga med föräldradjurens mentalitet och drifter ur tjänstesynpunkt. Även snittåldern kan ha viss betydelse, då det är skillnad i mental mognad, om hunden vid test är 12-18 mån eller 18-24 mån.

Nedanstående 21 schäferkennlar som lyckats bäst i Sverige är samtliga utpräglade brukskennlar där innehavarna lägger större vikt vid avelsdjurens mentalitet och arbetskapacitet än deras utseende. Tre av kennlarna utmärker sig med att ha 8 moment över medelvärdet i schäferns väsentligaste egenskaper och inget moment sämre än medelvärdet. Dessa kennlar har alltså genom sin avel bidragit till att förbättrat rasen. En kennel har hela 9 moment över, men tyvärr också 2 moment under. För att det skall bli lite utrymme över för att "tänka till" så har jag listat med dubbla radavstånd. Om AFS har något vett så borde dessa 21 kennlar få hedersomnämnande.

(OBS! Efter omläggningen till denna nya sida har kolumerna försvunnit. Är du road av statistiken får du försöka läsa den enligt nedan):

Första siffran=Avsevärt över medelvärdet.

Andra=Under medelvärdet.

Tredje=Antal beskrivna (minst 30).

Fjärde=Snittålder i månader

Barvatorp’s 7 1 42 16

Gorms 5 2 72 16

Hasseman’s 8 0 152 16

Hedeforsens 6 0 178 16

Imsedrift’s 9 2 45 20

Jurassic 5 3 34 18

Kurants 8 0 51 17

Kustmarkens 7 2 119 18

Memorix 6 4 96 17

Molars 5 0 119 19

Norpatorps 5 2 81 17

Puckings 5 1 59 20

Rapport’s 5 2 48 17

Raskabo 8 0 40 17

Talweg’s 8 2 30 16

Tassemarken’s 6 0 36 22

Torneryds 6 2 45 17

Truxelius 6 0 73 17

Vänerbo 7 1 46 16

Wilse’s 6 1 64 18

Ängsbacken’s 7 1 36 23

Kennlar som lyckats bra, dvs. inte har något moment under schäferns medelvärde, eller max en avvikelse, men ändå inte riktigt når upp till de 21 ovanstående i sammanhanget. Även dessa kennlar är renodlade brukskennlar eller, som i något fall, inspirerade av att använda bruksschäfer i sin avel.

Över Under Beskrivna Ålder mån

Easygården’s 2 1 32 19

Heratorpets 4 0 66 20

Hinden’s 4 1 42 22

Kargalandets 3 1 70 17

Lappfjällens 2 1 40 21

Marhöjds 3 0 85 16

Lite förvånande är att nedanstående kennlar med namn om sig att vilja ta fram brukshundar inte riktigt har lyckats. De har sju eller flera MH-moment under medelvärdet i de väsentligaste momenten. Kanske är det tillfälligheter, t.ex. att en eller två kullar med sämre resultat förstört tidigare god statistik. Dock knappast vad gäller kennlarna Brantastigs och Demonen’s som har över 100 beskrivna hundar. Kennlarna Asais, Birkelands och Nemårs har ju tidigare haft flera hundar i SM-klass. Vad har hänt? Gråmann, med hela 4 överprestationer drabbas lite väl hårt, eftersom 6 av de 8 avvikelserna bara ligger snäppet under medelvärdet.

Över Under Beskrivna Ålder mån

Asais 0 11 57 23

Bashåms 0 9 56 17

Birkelands 1 16 36 21

Brantastigs 1 10 129 17

Danga’s 0 9 33 19

Demonen’s 0 8 110 23

Gråmann 4 8 56 16

Mannos 1 10 47 18

Nemårs 1 7 71 18

Mindre lyckade, dåliga eller rent av urusla resultat har de flesta av de traditionella exteriörkennlarna. Vad annat är att vänta? Man avlar ju företrädesvis utan intresse för bruksegenskaper. Även om en känd brukshane skulle användas så blir resultatet oftast mindre bra. Man kan nog inte kompensera sina, sedan flera generationer tillbaka, ur brukssynpunkt bristfälliga avelstikar med hyggliga hanar.

Statistiken omfattar totalt ytterligare c:a. 80 st schäferkennlar som mer eller mindre har lyckats försämra rasen mentalt. Att redovisa alla låter sig inte göras här, men nedanstående listade kennlar har katastrofala 15 moment eller fler under rasens medelvärde. Av de 20 väsentligaste momenten som statistiken bygger på har sju av kennlarna fått maximala 20 (samtliga) avvikelser från schäferns mentala genomsnittvärde. Man konstaterar också att de flesta exteriörkennlar har påfallande hög ålder på hundarna vid MH, vilket borde gynna mentaliteten. Uppenbart har det inte hjälpt!

Över Under Beskrivna Ålder mån

Atilas 1 15 68 22

Av Ulfsäter 0 20 51 20

Beer-Sebas 0 19 34 23

Dianastigens 0 18 31 16

Ebafarmens 0 15 133 20

Eldfängds 0 17 35 19

Grindlyckan’s 1 18 39 20

Holevikens 0 16 52 19

King Creole’s 0 20 31 21

Klockarlyckans 0 19 49 18

Krilles 0 15 36 18

Legato 0 19 39 21

Lövforsens 1 19 38 19

Markallens 0 20 60 21

Medebas 0 15 76 20

Morrgårdens 1 15 72 17

Månstrimmans 0 16 36 22

Nordblick’s 0 16 35 24

Näckrosens 0 20 34 19

Oliver 0 18 30 20

Phafo’s 0 20 51 18

Preztiges 0 15 45 22

Schloss Mosbach 1 15 34 23

Skogabos 0 17 55 16

Superioue’s 0 18 75 21

Svartågårdens 0 20 111 21

Tvärängens 0 20 33 21

Varitzas 0 18 45 18

X-sensation 0 18 30 28

Örnrotet’s 1 16 35 18

Till sist är jag lite förvånad över att Försvarsmaktens hundar inte finns med i MH-statistiken. Detta med tanke på att Försvarets Hundtjänstenhet i högsta grad är involverad i samma SBK som är upphovet till att alla hundar helst skall MH-testas. Om inte annat, så för att få statistik på ”Känd mental status”. Eftersom Försvarets avelsstation i Sollefteå tagit massor av schäferkullar så borde vi väl få se den mentala statistiken. Är dessa hundar undantagna eller är de, hemska tanke, kanske rent av mindre bra. Statistiken bör ju vara nog så värdefull att få ta del av, om inte annat så för att staten (vi skattebetalare) finansierar FHTE:s projekt med 190 miljoner per år... Ja, du läste rätt!!!!.... 190 000 000 kronor... om året.

2008-04-04 Tillägg till ovanstående stycke.

Not: Efter mitt införandet av den, i hundsammanhang, gigantiska summan, har flera trogna läsare bett mig förtydliga var underlaget finns för påståendet. Den har jag fått av Statskontoret, som hänvisar till: 7§ Svar på interpellationerna 2007/08:100 och 101 om statens hundavelsverksamhet. I sitt svar till de lokala politikerna i Sollefteå säger jordbruksminister Eskil Erlandsson följande angående FHTE:s projekt (saxat utdrag från 6 fullskrivna A4-sidor). ...- Verksamheten kostar staten - hör och häpna - hela 190 miljoner kronor per år. Detta är alltså ingen liten verksamhet vi talar om i det här sammanhanget - detta sagt apropå frågeställningen om regionalt ställningstagande och liknande -. Huvudparten av de här pengarna hamnar självklart på den verksamhetsort där huvudverksamheten för verksamheten finns, i detta fall Sollefteå -. (slut citat).

Hur mycket "huvudparten av de här pengarna" är kan alltså ifrågasättas. För mig är huvudparten av pengarna det samma som det mesta av pengarna....och det är väl illa nog.

En gång schäfer, alltid schäfer…..eller?

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:11:46

Nu har det hänt!!! Jag nås av det chockerande beskedet att en av landets främsta och mest seriösa kennlar av bruks och tjänstehundar, Trebökens kennel, slutar med sin schäferuppfödning.

- Nu är det slut, säger Kennet och Ingrid Lindfalk. Det blir inga fler schäferkullar. Efter 29 år säger vi stopp! -

Jag har känt Kennet och Ingrid sedan min tid i Växjö under 70-talet, men kontakten blev mer etablerad när jag 1984 flyttade ner till Karlshamn efter att ha förspillt några år i Stockholm. Åren som följde var vi tränings och tävlingskompisar, samt även domarkollegor. I början på 90-talet blev vi dessutom dressörkollegor, tillika också uppfödarkollegor i och med att Lisa och jag startade vår schäferkennel.

Enligt min åsikt flockas Sveriges mest brukskompetenta innevånare i Blekinge. Detta lilla landskap har alltid hållit flaggan högt i topp för bruks och tjänstehundar. Utan att ha något statistiskt underlag vågar jag påstå att det inte finns någon annan landsända som i förhållande till sitt befolkningsunderlag har så många skickliga tävlingsarrangörer och så otroligt duktiga tävlande på hög nivå. Två av dessa fantastiska bruksmänniskor är de båda innehavarna av Kennel Treböken, Kennet och Ingrid Lindfalk.

Själv har jag aldrig varit förtjust i folk som är så där förbannat helsvenskt lågmälda och ödmjuka. Därför blev både Kennet och Ingrid ett välgörande inslag i min bekantskapskrets, för de hade mod att säga sanningar rakt upp och ner. Kennet gjorde det oftast på sitt lite underfundigt kluriga och analytiska vis. Gärna när alla trodde att sista ordet redan var sagt. Då tyckte han tvärt emot och ledde in diskussionen om träningsmetoder eller mentalitet i nya tankebanor. På nåt konstigt sätt lyckades han bli steget före, genom att vara steget bakom. Han har också en beundransvärd förmåga att genomskåda vad som är falsk och äkta vara. Det går alltså inte att lura den gubben med höga poäng på ett testprotokoll.

Ingrid sa nog också en hel del sanningar. Med temperament som en Terrier och beslutsamhet som en mörkröd fackförening i Ådalen satte hon sig i respekt hos de många snabbutbildade militära uppkomlingar som under början av 90-talet surfade in på räkmackor i hunderiet. Inte ens den av oss leverantörer så fruktade major W kunde köra raka fåror med Ingrid. I sin befattning som boss för F17:s hundgård lyckades hon också med ett unikt konststycke. När jag och Lisa en gång hade hundleverans till hennes nya hundgård fick vi beskåda en helt ny färgsättning av en svensk militärförläggning. Jag, som varit runt på många av de militära hundgårdarna i vårt avlånga land, har aldrig sett något liknande. Försvarets, sedan urminnes tider, djupt rotade färgval av diarrégult och betonggrått var utbytt mot rena orgier i pastellfärger. Väggar, mattor, gardiner och möbler såg nu ut som i en heminredningsbroschyr. Till och med det beryktade vakthundstallet liknade mer nyblivna mammors ideal för sina små bebisar än ett härbärge för kronans vassa hangarhundar. Hur hon lyckades med att få fria händer till genomförandet av sina färgval fick vi inte riktigt kläm på, men det måste ha blivit en rejäl chock för den militära överheten vid hundgårdens invigning.

Det är sorgligt, för att inte säga en tragedi att dessa talanger har tappat motivationen att föda upp schäfer, för att istället helt ägna sig åt mallar. Det är fan i mig inte klokt! Ni har ju fått fram massor av högklassiga schäfrar till både bruks och tjänstesidan. Tänk till,…och tänk sedan om!! Visst det kan bli motigt ibland. När HD-felen står som spön i backen och då avkommorna man trodde på är lika begåvade som döda fiskar. Då känns det stundtals ganska meningslöst, det håller jag med om. Men mitt i bedrövelsen så måste man ta nya tag. När jag läser det ni skrivit på er hemsida så tycker jag att ni gravt underskattar er själva. Det är ju Ni, och vi övriga uppfödare av bruksschäfer, som måste ta ansvar för att vår underbara ras behåller sin plats som ”Världens bästa brukshund”.

Ok då,…..Mallar är ju förståss också (ganska) bra!

”Oacceptabelt beteende”??

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:10:48

Den 13 oktober 2007 hade vi MH-prov för tio stycken av våra unghundar på Flens Brukshundklubb. Resultatet får nog som helhet betraktas som mycket bra, både utifrån SBK:s ideal och våra egna värderingar. Som alla gånger tidigare då vi MH:at var våra hundar trevliga och ärliga vid hantering och övrig kontakt med funktionärer. Flertalet av de deltagande hundarna var denna gång efter HasseMans Edit, som i sin tur är efter HasseMans Wixxi. Både mor och dotter har nog i verkligheten gjort sig skyldiga till SBK,s definition av ”oacceptabelt beteende”. Någon anmälan har dock aldrig gjorts varken till polis, SBK eller SKK.

Både Edit och Wixxi är ju L-testade på polisen med mycket höga värden. Båda är ansedda som väl lämpade mot utbildning till polishundar. Att erhålla utmärkelsen ”Lämplig att utbildas till polishund” borde enligt mitt förmenande vara den mest prestigefyllda utmärkelse som kan föräras en hund eftersom kraven för godkännande är mycket högt ställda. Av Sveriges totala schäferbestånd är troligen inte mer än någon enstaka procent så bra mentalt att de skulle klara godkänt vid polisens L-test.

Ovanstående sagt för att knyta an till det tragiska beskedet om att den högt L-testade Flenshunden HasseMans Vilco nyligen avlivats just p.g.a. ”oacceptabelt beteende”.

Låt oss nu gå vidare och bena ut det här……

Som exempel för fortsättningen av denna epistel så tar vi hunden Alligator.

Alligator, eller Ali som vi kallar honom, är efter HasseMans Wixxi och Ali,s far är Skatamarkens Emir dvs. samma Emir som f.n. leder MH-statistiken vad gäller bästa nedärvaren av goda nerver, hårdhet, dådkraft och kamplust. Vi tar det nu i rätt ordning och tittar först på pappa Emirs L-test.

Emir får massor av höga poäng och anses lämplig till polishund. Kommentarerna ser ut så här: -Hund med stora drifter. Stor kamplust och Stor skärpa. -Fel förare = katastrof-.

Ja just det, fel förare är lika med katastrof.

Not: Emir var en riktigt gullegris under alla år vi hade honom här hos oss. Enligt uppgift från tidigare ägare hade han dock vid flera tillfällen gjort sig skyldig till ”oacceptabelt beteende”

Mamma Wixxi imponerar också på polisen och i kommentarerna till L-testen står det så här:

-En trevlig tempererad tik med mycket motor och stora drifter. – -Hunden bör ej på grund av den stora motorn placeras hos en ovan förare-.

Just det igen, ovan förare = fel förare = inte bra alls…..

Not: Även Wixxi har visat prov på ”oacceptabelt beteende” då hon som VIP-hund råkade bita en helt oskyldig person som i motionsspåret kom springande bakifrån mot föraren.

Nu är vi framme vid Ali,s egen L-test. Även här skyhöga omdömen bl.a. Nervfast, måttligt hård och naturligtvis lämplig till polishund. I anteckningarna står bl.a. Balanserad – Lagom - Backar inte - Samma nivå hela testen - Glömmer obehag snabbt. I rutan för kommentarer står det: -En mycket lämplig hund att utbildas till polishund.-

Va nu då? Inte ett ord om en tilltänkt förares kvallitet. Ser ju faktiskt ut som att vilken polis som helst skulle kunna hantera Ali. Ha,ha. Nu garvar nog många som träffat Ali, för även han har naturligtvis gjort sig skyldig till ”oacceptabelt beteende” bl.a. genom att bita polismannens far när denne skulle ta ut honom ur polisbilen och till yttermera visso även polismannens hundbefäl i ungefär motsvarande situation.

Eftersom vi har haft Ali här hos oss i sju år så har också alla som besökt oss fått en god uppfattning om honom. Han är en oerhört ståtlig och respektingivande hane med just de egenskaper som den ursprungliga schäfern skulle ha. Enligt mitt förmenande är han helt omutlig och skulle utan tvekan försvara Lisa eller mig med sitt liv. Han är otroligt miljöstark och med en kamplust som aldrig sinar. Han är också unik så till vida att han tillsammans med sin stora dådkraft har mycket rejält på aggressionssidan. Ali är alltså vad man kallar ”mycket hund” och vem som helst klarar naturligtvis inte av honom. Två stycken poliser har utan framgång försökt. Däremot kan lilla Lisa styra och ställa hur hon vill med honom. Ali riktigt avgudar Lisa. När det kommer nya elever hit så brukar Lisa köra ett pass med honom för att visa hur lydnad som bygger på respekt och förtroende skall se ut.

Nu kommer jag till slutklämmen.

En av våra hundar fick avbrytas av beskrivaren på MH-provet. Som kommentar står det: ”Bryter pga olydnad. Låter sig ej kallas in”. En liten ungtik efter Edit, med en stor stark förare som är väktare och med siktet inställt på att bli polis. Bra att beskrivaren bröt p.g.a. olydnad, tänkte jag spontant, för ev. fortsättning kunde mycket väl ha slutat med ”oacceptabelt beteende”.

Vad som inte framgår är att den lilla tiken är väldigt bra mentalt, samt att föraren har gått valp/unghundskurskurs i SBK. Vilcos förare är ju som bekant nästan född i SBK. Inte heller talas det om det faktum att båda dessa förare har haft sina hundar sedan de var 8-veckorsvalpar. Inte heller får vi reda på att tikens förare, precis som Vilcos förare, ständigt riskerar att bli biten av sin egen hund vid tillrättavisande. Hur i hela friden kan man misslyckas så totalt med att forma en liten valp….i SBK….

Nyligen ledsnade en pappa i Blekingeorten Rödeby på terroriserande ungdomar och gick helt sonika ut och sköt två av grabbarna. Dessa killar var uppenbart en slags ledartyper och kanske mänsklighetens motsvarighet till ”lämplig till polishund”. Ungarnas förare, förlåt föräldrar, har sannolikt både genom samhällets försorg och via moderna böcker i ämnet, samt div. debatter och diskussioner etc. blivit upplysta om den moderna barnuppfostran som i stort sett motsvarar SBK:s kurser. Jag utgår också ifrån att föräldrarna har haft ungarna sedan de var små ”valpar”, samt att diverse fruktlösa försök har gjorts också från lärare, psykologer och kuratorer för att leda in dem på rätt väg. Någonstans i begynnelsen borde kanske testprotokoll ha upprättats med kommentarerna ”fel föräldrar = katastrof”. Eller ”ungen bör ej pga den stora motorn placeras hos slappa föräldrar ”. Man skulle alltså självklart gjort som den kloka MH-beskrivaren och i tid tagit fram det röda kortet….”bryter pga. Olydnad. Låter sig ej kallas in”.

Hur fan kan det ha gått så snett i samhället. Visst fanns det både hundar och ungar som stack upp förr, men då nystade man till dem,…handgripligt. Stack dom upp igen så fick dom självklart en propp till, för det måste naturligtvis kosta på att jävlas. Rätten att säga ifrån på detta naturliga och självklara sätt hade både hundägare och barnens föräldrar. För att inte tala om vilken respekt som fanns för lärare och polis. Liksom hunden kunde få handgriplig tillrättavisning på dressyrplan av föraren eller instruktören, kunde också i princip vem som helst av samhällets vuxna ingripa mot ungdomliga rötägg för att tillrättalägga oacceptabla beteenden.

Är det inte dags att säga ifrån nu? Både mot SBK:s enfaldiga dressyrpolicy och mot det moderna samhällets gullande med uppväxande ungdom. I båda fallen råder det ju totalförbud att korrigera handgripligt. Jag tror inte ett ögonblick att det är fel på hundarna eller ungdomarna, utan felet ligger hos de politiker och psykologer som manipulerat oss att välsigna de rådande bestämmelserna.

Redovisning av Hasseman's Danne's L-test.

Hasses små funderingarPosted by Hasse Thu, December 03, 2009 20:10:10
Redovisning av Hasseman's Danne's L-test.

Det mesta jag hittills klottrat ner i mina små funderingar har nog varit i lite negativ och ifrågasättande ton. I fallet Dannes L-test är jag nog mest positiv eftersom de till 95% sammanfaller med min egen uppfattning. Många som är oinvigda i de gamla L-testbegreppen har ju ifrågasatt varför jag redovisar våra hundars testresultat enligt det gamla hederliga siffersystemet. Därför vill jag mer ingående redogöra för hunden HasseMans Danne som testades på Polishundtjänsten i Karlsborg 2007-02-19. Testare var den alltid lika trevlige och vältalige Harry Nilsson. Det jag särskilt vill framhålla är att Harrys testprotokoll är befriat från pilar upp och ner.

Varje egenskap bedöms enligt en 6-gradig skala från +3 till -3 och där idealet för tjänst i allmänhet är högst på skalan och motsvarar alltså betygsiffra +3. För blivande polis och väktarhundar finns dock enligt min mening betänkligheter mot högsta betyg i en del avseenden. Anledningen är att en hund som t.ex. är mycket nervfast (+3) tenderar att bli lite för stabil. Lite tillspetsat kan man säga att det är bättre att hunden gör en och annan felhandling än att den inte gör något alls. Även mycket stor dådkraft (+3) kan ifrågasättas som ideal för polis och väktarhund eftersom en mycket modig hund sällan blir upprörd i hotsituationer och tenderar följaktligen att släppa annalkande faror för tätt inpå sig innan den reagerar. I "Gula boken" beskrivs detta fenomen som att "Dådkraften är omvänt proportionell mot försvarslusten", dvs. stor dådkraft = liten försvarslust och omvänt. Undantag finns dock från denna regel. Dådkraft är också mycket mera än att visa mod i hotsituationer. Bra dådkraft, dvs. förmåga att övervinna rädsla kommer också att få betydelse i t.ex. påfrestande miljö som vid mörker, hala golv, höjder etc. Nu till utvärderingen av Dannes L-test:

I egenskapen Tillgänglighet har Danne erhållit bedömningen Tillgänglig öppen, vilket motsvarar betygsiffra +3 och anses som idealet för denna egenskap. Tillgänglighet har koefficienten (värderingssiffra) 15 vilken gånger betyget +3 blir +45 poäng. Önskvärt uppträdande är att hunden tar balanserad kontakt vid hälsning på människor. Både att överdriva och att undvika kontakt är mindre bra.

Dannes Kamplust har bedömts som Stor och betygssiffra +3 vilket är idealet för denna egenskap. Koefficienten för kamplust är 10 och slutsiffra blir alltså +30 poäng. Stor kamplust är att föredra för de flesta tjänstehundar men begreppet "Kamplust" har tyvärr fått lite negativ betydelse p.g.a. de omdiskuterade kamphundarna (Pitbull med flera).

I Temperament har Danne erhållit begreppet Livlig vilket överfört till siffra är +3. Idealbetyget även här alltså. Temperament har värdesiffran 15 och sammanräknat blir det alltså +45 poäng. Här har dock Harry gjort en anteckning, nämligen att livligheten "Slår mot mkt livlig". Livligheten kan översättas med uppmärksamhet, intresse och anpassning. En slö hund kan inte användas i tjänst som polis eller väktarhund eftersom trögheten i uppfattning och handling skulle bli för stor.

Skärpan är bedömd som Liten vilket betyder betygsiffra +1. Koefficienten för skärpa är bara 1 (Ett) vilket kanske är förvånande. Betyget +1 gånger koefficient 1 blir följaktligen bara +1 poäng. När systemet skapades av Hilmer "Jocke" Johansson var det kanske inte ens tänkbart att en hund kunde ha mindre än liten skärpa eftersom tillräcklig mängd av denna vara är en förutsättning för överlevnad.. Idag finns dock hundar med både obetydlig och obefintlig skärpa inom schäferstammen. Att visa kvarstående aggressioner då hot upphört är inte önskvärt och vittnar om att nerverna inte fungerar så bra.

Försvarslusten är liksom skärpan bedömd som Liten. Även i denna egenskap är värdetalet (koefficienten) endast 1 (Ett). Summan blir alltså även i detta fall bara +1 poäng. Försvarslusten hänger oftast ihop med skärpegraden (man talar om hundens aggressionspaket) och det är sällan det finns anledning att skilja dessa egenskaper mer än ett snäpp. Om samma hund är bedömd med t.ex. obetydlig skärpa och mycket stor försvarslust så lär det vara något galet med avläsningen. Mycket stor och obehärskad försvarslust är diskvalificerande och kommer också att belasta omdömet för hundens nerver.

Dannes Nervkonstitution (nervsammansättning) är bedömd som Måttligt nervfast och betyget blir +1. Koefficienten är 35 och summan blir följaktligen +35 poäng. Det är flera saker att ta hänsyn till vad gäller nerverna, bl.a. att hunden kopplar rätt handling, att inte koncentrationen brister och att avreaktion är godtagbar. Framför allt är det viktigt att det blir rätt handling och rätt mängd mot upplevelsen. Tyvärr misstolkas ibland kampglada hundar som nervsvaga eftersom de inte vill upphöra med att kampa med provprylarna. Många mentaldomare utan insikt i skyddsarbete har inte klart för sig detta. Ett tydligare tecken på brister i nervsystemet är om en hund under testets gång bygger på sig negativt av upplevelserna, d.v.s. blir mer och mer belastad. Ibland så mycket att det är en helt annan hund efter avslutat test. Koncentrationen kan tyvärr ibland störas av lukter från föregående hundar i provet. En pissfläck från t.ex. löptik eller dominant artfrände kan vara besvärande störning vad gäller koncentrationen. I fallet Danne framgår det tydligt av slutomdömet varför Harry draget ner lite på betyget i nerverna.

Hårdheten har bedömts som Måttligt hård vilket är idealet med betygsiffra +3. Koefficienten är 8 och summeringen blir +24 poäng. Danne har förmåga att på gott och ont glömma snabbt. Att glömma obehagligheter är ju för det mesta bra, men det kan också inverka negativt på hundens inlärningsförmåga. I detta fall lutar nog Harrys kommentar "Fysiskt mycket tålig" också åt att han anser att Danne ligger åt det hårda hållet på övre delen av skalan.

Dannes Dådkraft har bedömts som Stor och betygsiffran blir här +2. Koefficienten är 15 och summan blir alltså +30 poäng. Dådkraft är detsamma som mod och det som mätes är hundens förmåga att övervinna rädsla. På skalans plussida finns Mycket stor, Stor och Måttlig, medan minussidan innefattar Liten, Obetydlig och Obefintlig dådkraft. För att erhålla begreppet Stor dådkraft skall hunden självständigt och snabbt lösa de flesta testsituationer. Dådkraft är alltså ingen egentlig egenskap utan ett samlingsbegrepp för flera inverkande egenskaper som gör att en hund klarar att övervinna rädsla vid skrämmande upplevelser.

Skottfasthet har en särskild grupp och i fallet Danne är bedömningen Utan anmärkning.

Eftersom Danne inte fick några minuspoäng är det bara att lägga ihop och slutsumman blir +211 poäng

Danne bedöms såsom Lämplig att prövas som polishund, samt Lämplig att prövas som polisiär sökhund och Lämplig att prövas som väktarhund. I motiveringen har Harry skrivit följande:

En mycket trevlig schäferhane med bra drifter. Framför allt kamplusten tilltalar med tryggt bett i trasa och ärm. Goda inhopp och angrepp. Kort sökprov med gott söktempo. Bra föremålsintresse. Återvänder med föremål till föraren. Dumpen utlöser endast positiv retning och lite kamp kommer där. Mycket bra passivitetsprov. En hund överhuvudtaget utan gnäll. Dock har hunden störts av troligen andra hunddofter under test, exempelvis vid släden som endast sista delen aktiverade hunden, övrigt ett nosande i dofternas värld. Mycket bra i avståndsdelen med säckärm och långt flyende. Miljöprov. Bra i mörker, trappor och belastningar i kampdelen. Hunden kopplar av bra mellan retningarna. Låsning mot andra hunddofter bör följas upp under arbete i prövotiden. Övrigt känns hunden rätt för tjänst.

HasseMans Danne är utan tvekan en bra representant för schäferrasen. Vi har ju som kennel lyckats få fram många bra hundar som blivit L-testade och godkända för tjänst. Därför är det roligt att redovisa våra hundars testresultat på vår hemsida. Det skulle dock ta på tok för mycket tid och utrymme att redovisa varje enskild hunds resultat så som nu gjorts i fallet Danne. Av denna anledning behåller jag det gamla siffersystemet med slutsumma tills vidare. I och med Dannes godkännande har 198 st HasseMans-hundar godkänts vid polisens L-test i Sverige och Norge.

« PreviousNext »