Hasses små funderingar

Historien om hur Liten blev STOR...Hasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, February 19, 2012 19:14:37


Blog image

Egentligen borde jag knipa käft, men diplomati har nog aldrig varit min starka sida så.., Let’s go!

Jag tillhör nog den lilla skara av ”civilister” som deltaget i, eller på annat sätt övervakat eller medverkat vid flest L-tester i vårt land. Delvis med ett stort antal hundar från egen avel, men också genom att jag har haft anknytning till polisiär hundverksamhet under snart 50 år. Mot den bakgrunden ligger det väl i sakens natur att jag själv inte släpar upp en hund i L-test utan att jag är säker på att den håller måttet. Om jag vid test av sådan hund trots allt skulle få ett utlåtande som är fullkomligt uppåt väggarna tokigt så godtar jag det inte stillatigande. Då slåss jag för att hunden skall få upprättelse.

Nu har en av våra hundar fått sådan upprättelse efter att tidigare varit föremål för en minst sagt märklig tolkning. Trots att jag som ägare vid första testen påpekade att hunden hade inlärd passiv markering av föremål så togs ingen hänsyn till detta. Inte heller tog man notis av att hunden fått grundlig uppfostran i att inte hoppa upp i möbler inne i möblerade lägenheter.

Hunden visade enligt protokollet från första L-testen stor kamplust vid alla kamp och uthållighetsdelar, så när som passiv markering vid s.k. pallsök. Genom bibringad god fostran ville han inte heller hoppa upp i en soffa. Det är förvånansvärt att erfarna testbehöriga vid polisen inte kan förmås att ”läsa mellan raderna” när en hund med uppenbar mycket rejäl kamplust och miljöstyrka har små avvikelser som beror på inlärt markeringssätt och god uppfostran. Med facit i hand hade fyra månader som förflutit mellan de båda testerna istället kunnat läggas på hundens utbildning till polishund.

Numera skriver polisens besiktningsmän extremt mycket text i testprotokollen. Varje enskild egenskap skall av någon anledning penetreras in i minsta detalj. Anledningen till all denna text är troligtvis att utvärderingen skall ligga till grund för kommande dressyr med en helt novis blivande hundförare. Mängden text för varje observation mynnar slutligen ut i en komprimerad sammanfattning och det är först där helhetsbild och domslut avhandlas. Självklart kan omdömet om en hund variera lite beroende på besiktningsmännens godtycke och fria skön, men när en speciell testare blir ansedd som rent orättfärdig i schäferkretsar så är det nog dags att tänka till.

Sammanfattning och bedömning av första testen utförd 2011-10-06

En trevlig hund som ger ett omoget och oerfaret intryck. I dagsläget är hunden ej lämplig att prövas för polisiär verksamhet dock kan hunden prövas för väktartjänst då den verksamheten sker i koppel och med stöd av föraren. Vi utesluter inte att hunden kan testas om på dispens av PHT när den givets mer tid att mogna som individ och få mer livserfarenhet.

Hunden bedöms som: Tillgänglig öppen, Liten kamplust, Livlig, Måttlig skärpa, Obetydlig försvarslust, Måttligt nervfast, Något vek, Måttlig dådkraft.

Min egen notering: Inte bara kamplusten blev felbedömd enligt ovan, utan också försvarslusten som är den här hundens mer framträdande egenskap. Utan tvivel så gränsar den till Stor.

Sammanfattning och bedömning av andra testen utförd 2012-02-06

Hunden visar vid anlagsprov att den besitter en Stor portion social kamplust med en Stor vilja att förfölja, ett Kraftfullt inhopp, Bra bett och Tillkämpande. Den är belastningsbar, både fysiskt och psykiskt, dels vid kamp nära föraren men också på avstånd. Hunden visar ingen skillnad i sin kamplust vare sig det är i anslutning till föraren eller på längre avstånd.

Hunden prövades vidare i miljö, hala golv samt instabilt underlag. Även här visar hunden en bra kamp utan inslag av att vara påverkad av miljön.

Hunden är mycket aktiv och söker själv efter kampsituationer varför en erfaren förare erfordras som kan ge hunden lugn och trygghet samt fasta ramar i livet och den kommande dressyren.

Utifrån ovanstående bedömer vi att hunden är väl värd att provas mot polishundtjänst under förutsättning av att den hamnar hos en lämplig förare.

Ja, där ser man....

Av denna lilla historia kan vi lära att det inte finns någon fördel i att vare sig fostra eller lägga till passiv markering i förberedande dressyr. Uppenbart blir resultatet bättre om en hund är ouppfostrad. Hundägare som bidrar med inlärning i att inte gripa eller tugga på föremål vid spår och uppletande borde väl rimligtvis uppskattas eftersom dagens polishundar helst inte skall röra funna saker som kan antas leda till bevisunderlag vid en eventuellt rättegång.

Förutom att det finns enstaka besiktningsmän som verkar oförmögna att inse kapaciteten på unga hundar, så har polishundtjänsten överlag fått problem med anskaffning av bra hundmaterial. Vad som betraktas som ”tillräckligt bra hund” för polistjänst verkar under tidernas lopp fått förskjutning mot allt vekare och mer lätthanterliga individer utan störande aggressionsanlag. Anledningen till förändringen får kanske tillskrivas att det idag är svårt att finna hundförare med erforderlig ledarskapsbegåvning vilket naturligtvis är en förutsättning för hantering av rejäla hundar.

Vid forna tiders rekrytering av hundförare var det aspiranternas medfödda intresse och känsla, samt fallenhet för hundhantering och dressyr som fick styra urvalet. Av detta verkar det tyvärr inte finnas mycket kvar. Ledande företrädare och besiktningsmän ute på länsmyndigheterna är minst sagt förtvivlade och uppgivna över utvecklingen. Uttalanden som ”utmärkt hund för polistjänst, men vi har inga förare som klarar av honom” verkar idag vara regel. Kanske står svaret att finna i polisutbildningen som fått en allt mer teoretisk inriktning. Numera skall uppenbart både hundar och busar till varje pris talas tillrätta utan handpåläggning!

Statistiker och annat löskefolkHasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, January 29, 2012 21:32:23

Blog imageRöntgenbild som skickats av en klantig veterinär. En av de sämsta bilder jag har skådat. Hunden ligger så snett att ledkula och ben på ena sidan framstår som dubbla storleken mot andra sidan. Kan du gissa vilket resultat hunden fick? Jo, jag tänkte väl det..!
Men, nu skall det inte handla om bra eller mindre bra avläsningsresultat, utan om uppfödarnas förmåga att motivera sina köpare att röntga över huvudtaget. Skall fordringar på statistiskt underlag som föreslås i RAS-dokumentet uppnås så måste vi nog få en ändring till stånd i SKK:s köpeavtal.


På tal om statistik
så har en David Lundgren uttalat sig på Hedeforsens Hemsida. Han anser tydligen att det är lätt att leva upp till RAS målsättning med 75% HD/ED-röntgade individer per kull. För den som mot förmodan inte vet det så har RAS fått betydelse för Specifika Strategier för Schäfer

Vad vet då David Lundgren om statistik? Jo, sannolikt är denne David Lundgren samme person som tillsammans med Monica Henriksson och Erik Vikström har sammanställt den ganska omfattande utvärderingen ”Effekten av hälsoprogram avseende HD hos schäfer”. Med andra ord är han ingen vanlig amatörnisse som roar sig med statistik, utan ett verkligt fullblodsproffs….

Vad som inte framgår av hans uttalande på Hedeforsen (Reinos hörna) är att det kan gå väldigt bra att uppnå 75% och till och med 100% röntgade hundar om man bara tagit fram 5-6 kullar. Det går också bra att ståta med högt procentuellt kullsnitt röntgade även efter 10–20 kullar. Särskilt då målsättningen med aveln är att tävla i grenen ”Mest och Bäst i röntgen”. Är dessutom valparna, såsom ofta är fallet, sålda i uppfödarnas relativa närhet så är läget perfekt. Men..., efter 60 – 70 kullar, och med valpar utspridda över stor del av Skandinavien, så är det betydligt svårare att bibehålla så stor procent röntgade "på pappret" eftersom det lätt uppstår ett antal felkällor.

Sådana felkällor är bland annat utlandssålda (exporterade) valpar och unghundar före röntgenbar ålder. Felkällor blir naturligtvis också hundar som in facto är röntgade men ej avlästa av Kennelklubbarna. Förutom den utbredda misstron mot rådande avläsningssystem, så är några schäferuppfödare själva veterinärer med god kunskap om avläsning. Andra uppfödare har skaffat sig tillgång till inofficiell röntgenavläsning på annat sätt. Ytterligare en icke försumbar felkälla är alla registrerade valpar som avlider, samt hundar som av andra orsaker avlivas före röntgenbar ålder. Dessutom kan bidragande anledning till utebliven röntgenundersökning vara att köparen helt enkelt inte har ekonomiska möjligheter att låta utföra den. Skall då uppfödaren stå för kostnaden?

Schäfervalpar säljes också till köpare som har ekonomi i överflöd, men som inte är ett skvatt intresserade av att röntga eller MH:a sina hundar. Anledningen kan vara att de ändå kan förväntas bli till bra reklam för kenneln. Som kuriosa i detta sammanhang så har vi själva sålt hundar till tre stycken grevar. Kanske inte helt seriöst utifrån våra ideal, men trots allt lite lattjo att kunna skylta med att vara ”Kunglig Hovleverantör”. När det gäller adeln så verkar det inte finnas något större intresse av banala SKK-avtal med handskrivna önskemål om MH och röntgen. Inte heller garantier eller hundförsäkring verkade vara av större vikt.

En köpare med förnämligt blått blod i ådrorna menade att han varken behövde avtal eller kvitto på köpesumman. ”Ä skit, sa han. Skriv femtio kronor eller femtiotusen, för mig spelar det ingen roll.” Förresten…, fortsatte han, Går jycken sönder så köper jag väl en ny av dig”! Javisst, självklart..., ny hund eller ny Ferrari är nog skit samma om ett antal hundra miljoner skramlar runt i slottets kassakista.

En annan greve ställde efter mycket övertalning sin hund till förfogande för MH-beskrivning. Han kunde ju inte komma själv förstås, men slottets trädgårdsmästare anlände sent omsider med hunden till MH-provet. Grevehund i all ära, men det blev inget MH-resultat som vi skryter med i onödan… Och röntgen var det heller aldrig tal om. Ytterligare en grevejycke hamnade efter lite irrgångar som granne till Sveriges Finansminister. Jajamän..., det är väl inte fy skam för en simpel Hassemannare att få lattja med Anders Borgs jakthundar. Ok, det kan alltså kännas angeläget att någon gång sälja utanför ordinarie kundkrets. Nej, nu återgår vi till lite mer allvar….

Statistik måste självklart bygga på ett tillräckligt stort antal producerade hundar. Med få framtagna kan man som uppfödare ha lite tur, men i ett längre perspektiv slår det tyvärr snett ibland. I min lilla utvärdering har jag dragit gränsen vid schäferkennlar som har MINST 130 stycken framavlade individer. Med ett snitt på 5,8 valpar/kull (vilket är rasens medelvärde under de sista 10 åren), blir det alltså runt 22-23 kullar.

Enligt kontrollerad HD/ED-statistik (SBS senaste uppdatering) platsar endast 36 stycken schäferkennlar in i denna beräkning. Enligt mitt förmenande är 8 av de som uppfyller villkoren utpräglade Bruks/Tjänste-kennlar, medan 25 får anses vara Utställningskennlar. Resterande 3 kennlar betraktar jag som Blandkennlar utan tydlig målsättning åt varken ena eller andra hållet. Möjligtvis kan det vara ”black cash” som är drivfjädern.

Man konstaterar snabbt att av dessa 36 schäferkennlar med minst 130 framtagna hundar uppfyller i dagsläget endast 3 (TRE) stycken RAS målsättning med minst 75% röntgade på både HD och ED. Inte oväntat är det tre av landets största Brukskennlar som med råge fyller fordringarna enligt RAS, nämligen Kustmarken med 90% HD / 89,2% ED, Hedeforsen med 87% HD / 85,7% ED och Molars med 80,6% HD / 81% ED. Ett kolossalt bra resultat som jag anser är helt unikt med tanke på nästkommande kennlar i ordningen...

Vi själva, (om nu Hassemans får betraktas som brukskennel), som i denna beräkning platsar in med något mer måttliga 75.2% HD och 69,9% ED, och Gråmann med 72% HD och fina 74,5% ED-röntgade hundar. Sveriges största kennel, Försvarsmakten, som i det här sammanhanget naturligtvis är brukskennel, har i dagsläget 1103 st producerade hundar men ”bara” runt 68% av hundarna har röntgats för HD / ED. Näst störst i Sverige till storlek enligt denna sammanställning är exteriörkenneln Ebafarmen med 1094 hundar, men med endast 37,7% HD respektive 36,7% ED-röntgade. Enligt uppgift är denna kennel, som lite vanvördigt blivit kallad för ”Valpfabriken”, av någon orsak avstängd för vidare avel sedan en tid tillbaka. Med tanke på kennelns HD/ED/MH-statistik och exteriörinriktning är det kanske inget vi med bruksambitioner behöver gråta över…

Som slutanförande vill jag påstå att de uppställda kraven i RAS är ganska orealistiska att uppnå för de flesta större schäferkennlar. De, i det här sammanhanget, mer utpräglade tävlingskennlarna med förhållandevis mindre producerade valpar, har däremot överlag mycket bra statistik när det gäller genomförd ledröntgen. De har också genomgående väldigt hög procent felfria hundar på lederna, samt därtill en trovärdig redovisning av allehanda defekter.

Det här med att redovisa defekter, avvikelser och sjukdomar enligt RAS-önskemålen är för närvarande inte de största brukskennlars starkaste sida. Som någon uttrycket det så bör man citat ”sopa rent framför egen dörr” innan man ställer upp villkor för andra. Det verkar alltså vara långt kvar innan RAS som helhet kan förverkligas. Tills vidare får väl våra mindre kennlar med mer renodlat syfte att producera tävlingsdugliga schäferhundar tjäna som föredömen för oss med andra ambitioner. Kan man anta att samma tur och skicklighet håller i sig…, även efter 75 – 100 kullar?

Visst ja, höll på att glömma...!

Snittet på mina 36 kennlars röntgenbenägenhet på samtliga framtagna avkommor blir c:a 60% HD och 58% ED.... Det är nog mycket lång väg kvar!!!



Röntgen, på gott och ont...Hasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, July 10, 2011 16:39:43


Blog image

Ovan hund avläst av SKK med grad D p.g.a. Norbergs vinkel, men lederna är felfria

OBS! De hundnamn som förekommer i nedanstående text är hämtade från officiella faktauppgifter på SKK:s data. Avsikten är naturligtvis inte att misskreditera någon hund eller kennel, utan endast belysa den problematik som är förenad med nedärvning.

Är det då problem eller är det inte?

HD-avläsningen för vår U3-kull börjar droppa in med blandat resultat. Vi i Sverige (och Norge) har, till skillnad från Danmark, Tyskland och Holland, utvecklat en fullständig hysteri runt avläsning av HD. Medan man i kontinentalländerna är mer intresserade av schäfer med anlag och drifter för skydds och bruksarbete, så tenderar vi svenskar att fokusera så djupt på HD-statistik att vi inom en snar framtid har slagit ut hela vårt bestånd av lämpliga skyddshundar.

Dags alltså att tänka till, för frågan är väl vad som är bäst? En schäfer som du kan tävla skydds med i tio år trots HD och som dessutom kan tjänstgöra som väktarhund eller polishund till pensionsålder utan problem. Eller…., så kan du få ha det tvivelaktiga nöjet att bli ägare till en HD-fri men driftsvag soffpotatis som är oduglig till allt annat än dörrmatta. Jag har här några exempel på kanonbra hundar som haft grava neddrag vid HD-avläsning, men visat resultat i toppklass. Jag säger bara…..

...Ockels Yoko med förare Eva Wihlen. Yoko segrade vid SM i skydds 3 (TRE) gånger i följd åren 72-73-74. Yoko deltog även -75 och -76 med då i spårhundsgruppen. En näst intill otrolig prestation! Nu var inte Yoko vilken hund som helst, utan kom ur en kull med verkliga kanonhundar mentalt. Yoko själv hade 3:a på höfterna vilket alltså motsvarar dagens grad E. Även hennes syskon i samma kull Yva, Yrja och Yamba hade 3:or på höfterna. Vad jag kan förstå så hade ingen av dessa några problem. Utan jämförelse meritmässigt så tar jag ett exempel till i nutid…

…Hassemans Hota, Henka Strömbäcks väktarhund, har grad E på höfterna. Hota är född i slutet på 1999 och är alltså i dagsläget 11,5 år. Hota är så pigg att hon trots åldern fått förlängd dispens som väktarhund. Hon har under alla år blivit körd i skydds och drag. Mängden tjuvar hon medverkat till att gripa brukar Henka stolt redovisa... Och, tillägger han…, Hota klarar än i dag att hoppa över ett enmetershinder.

Exemplen kan göras många. En anledning till att avläsningen av HD ibland blir som den blir är mätningen av grader på en skala, den så kallade Norbergsvinkeln. Denna vinkel behöver inte betyda ett skvatt för höftens funktion. En annan orsak som man troligen kan hänföra till genetiska, är att kombinationen föräldradjur inte går så bra ihop. Vi själva hade i våra sex kullar efter Arry vom Schloss Zweibryggen flytet att få genomgående mycket hög procent fritt, medan flera andra uppfödare i både Sverige och Finland som använde Arry till sina tikar fick katastrofalt mycket HD-fel. Men, utan Arrys medverkan i vår egen avel hade suveräna skyddshundar och mycket säkra nedärvare av bra HD som Hassemans Axxe och hans fantastiska son Atenagårdens Tabo inte kommit till världen.

En aktuell avelshane i nutid som jag är stor beundrare av är Kurants Nemo. Nemo är en mycket högt korad schäfer som kommer ur en 100% felfri kull. Nemo lämnade i sin första kull 9 avkommor och där 6 stycken hade ledfel. Sedan följde en helt felfri kull, medan nästa kull igen hade 9 avkommor och där hade 7 stycken ledfel. Nemo har i dagsläget 16 kullar och totalt 99 avkommor med olika tikar och där resultaten är blandade.

Det som började med ganska besvärande stor procent ledfel för Nemo har nu dess bättre planat ut på senare kullar. Samtliga i Nemos stamtavla, liksom alla hans parade tikar har själva varit helt fria, men detta har alltså inte alltid hjälpt. Det stärker mig i min uppfattning att det inte är den ena eller andra föräldern som är orsaken till HD-fel, utan kombinationen mellan föräldradjuren som av någon anledning inte stämmer ihop.

Tyvärr är sådana här genetiska omständigheter mycket svåra att förutse. Forskare och genetiker verkar nu för att inte bara föräldradjuren utan också hela syskongrupper, samt även avkommorna efter dessa skall undersökas för att få fram ett så kallat Indexvärde. Jag är inte övertygad om att detta index kommer att hjälpa. Uppfödarna har faktiskt avlat på fria hundar i alla led i över 50 år utan att HD-statistiken blivit mer än marginellt bättre under enstaka år, för att sedan rasa tillbaka igen. Jag skall ge ett exempel på att index inte riktigt går att lita på.

Forna svenska mästaren i skydds Dittegårdens Mieto hade nio kullar med totalt 52 valpar. HD resultaten blev minst sagt bedrövliga och i vissa kullar rena katastrofen. Om jag inte minns fel så var endast en kull helt HD-fri. Mietos kullsyster Dittegårdens Mirja, som med dagens indexsnack för ögonen, över huvud taget inte skulle få gå i avel, fick däremot fria avkommor, bland annat Svenske mästaren i skydds -92 och -94 Dittegårdens Oskov. Även Oskovs egna valpar fick mycket bra HD-statistik, trots det nära släktskap med morbror Mieto. Det fina i kråksången var också att Oskovs avkommor, och i sin tur även deras avkommor, fick mycket bra HD-statistik. Dessutom blev dessa avkommor genomgående mycket bra mentalt. Betänk alltså att med ledning av indexreglering så hade troligen varken Oskov eller alla hans dugliga avkommor kommit till världen.

En sak till: Har du tänkt på att med dagens krav på fritt även på ED (armbågar) så hade den enastående och numera legendförklarade skyddshunden Wulcanos Garonnes alla framgångsrika avkommor inte heller sett dagen ljus. Garonne hade nämligen armbågsfel, vilket idag naturligtvis hade uteslutet honom för avel. Vår egen bästa kull mentalt, ledmässigt och tjänstemässigt (Q1-kullen) hade med dagens krav inte heller blivit till eftersom mamman Hassemans Henna hade HD 1. Som följd hade mängder av suveräna tjänstehundar efter tikarna Hassemans Qul och Qia inte heller kunnat medverka som dugliga polis, väktare och räddningshundar.

Så bästa statistiknördar!! Tänk till innan vi slår ut hela vår genbank av bra schäfer till bruks och tjänst. Ledproblematiken är ju trots allt bara en liten del. Det är mycket värre med en HD/ED-fri schäfer som saknar viktiga komponenter i huvudet och därmed oförmåga att arbeta. Då kan du lika gärna sätta upp en plansch på väggen. Den slipper du i alla fall att rasta…..

Visste du förresten att den schäfer som var så kraftfull att den stal publikens hjärtan under SM:et i skydds 2010 har HD=C och ED=1. Hunden heter Drackir Baccos S51084/2005 och förare är den legendomsusade tävlingsföraren Kenneth Ståhl. Jag har i något sammanhang målat upp min gamle tävlingskonkurrent Kenneth som den främste schäferkillen genom tiderna. Med sina otroliga meriter i bruks har han under årens lopp tillägnat sig det goda omdömet att han inte bryr sig med små bagateller. Vad betyder ett sketet HD eller ED-fel? En bra hund är en bra hund!

En hundförares bekännelse...Hasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, July 03, 2011 20:47:00

Blog image

En liten solskenshistoria.

Det var mycket tidigt på söndagsmorgonen, men ändå gick jag upp på lätta ben. Det var idag vi skulle visa omvärlden hur ett perfekt sök skulle gå till. Framme vid klubbstugan kunde jag granska mina konkurrenter. Fem stycken till antalet och det kändes i luften att jag skulle klara av dem.

Vid lottning drog jag en nit. Spiken. Nåväl, med min drivna hund XX spelar det ingen roll vilket nummer jag får. Vid bilfärden fram till sökbanan märkte jag att XX var oroväckande pigg. Kan verkligen min hund låta så mycket på så kort stund, tänkte jag.

Framme vid tävlingsrutan började ett ihållande och uppfriskande regn. Strax därefter hörde jag någon ropa…, ”Startnummer ett skall börja”. XX var inte längre kontaktbar och drog mig fram till startplatsen.

Efter sedvanlig information av provledaren skickar jag ut XX på högra sidan. Oj vilket kampskall, men rakt och snyggt. Nu var det bara att invänta hans dokumenterat hårresande ståndskall.

Vad länge han har varit borta? Det är nog dags att ropa in honom, tänkte jag. I samma ögonblick hörde jag det efterlängtande skallet. Nu var det min tur att löpa med domarna tätt efter mig.

Framme hos figuranten, som låg ner och hade en regnkappa med huva, ser jag att XX har en perfekt bevakning. När jag kommer ännu lite närmare ser jag att figurantens ögon är stora som tefat och lyser av skräck. Samtidigt håller hon sina stövlar mot XX bröst. Vad var det för dreggel hon hade på regnkappan? Måste ha varit något hon spillt när hon fikade, tänkte jag en kort sekund.

Med bestämd röst beordrade jag figuranten att raskt följa med ut till stigen. Figuranten vägrade dock röra sig utan att först få prata med domarna. Efter en kort pratstund konstaterade man att XX angripet. Vänligt men bestämt fick jag rött kort och därmed var det bara att skamset lämna arenan.

Många höjda ögonbryn när jag kom tillbaka till mötesplatsen. Det gick snabbt, sa en av mina konkurrenter. På vägen hem tänkte jag positivt. Redan i september kanske jag får tävla igen, men då blir det inte i sök.

Jag glömde i alla fall inte att på tävlingsanmälan skriva att XX var från Hassemans Kennel. Hur är det man säger? ALL REKLAM ÄR BRA REKLAM.

Denna berättelse är tyvärr sann och därför vill jag inte skylta med mitt namn. Min hund är helsvart och jag är polis.

Tror du på MH-statistik?Hasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, June 19, 2011 17:25:44

Profilerna längst upp avser Ebafarmens Ezzo som var näst sämst (plats 8569) och profilerna nedanför Ebafarmens Senna som platsade in som 4:e bästa schäfer(???) i sammanställningen enligt AFS idealprofil vid MH-prov.

Jag har nog alltid irriterat mig i största allmänhet på graderingen av värdena vid MH-prov. Utformningen av intensitetsskalan från 1 till 5 gör det svårt att förstå vad som är bäst eller sämst, eftersom i princip vilken siffra som helst kan motsvara önskvärt uppträdande.

Om siffran ETT alltid var LITE och siffra FEM följdriktigt alltid var MYCKET så kanske tabeller, diagram och profiler vore mer lättlästa. Det som komplicerar det hela är att siffran ETT ibland är FÖR LITE (som i fallet med AKTIVITET) och siffran FEM ibland är FÖR MYCKET (som vid JAKT Förföljande). Det senare, med siffra 5 som icke önskvärt uppträdande, gäller för övrigt i högsta grad också vid de tre inledande momenten KONTAKT som omfattar Hälsning, Samarbete och Hantering. Där står 5:an för hund som överdriver kontakttagande på ett störande vis.

För att komplicera det ytterligare har Schäferhundklubben (Avelsföreningen För Schäfer) sedan revideringen 1997 konstruerat en idealprofil som gör det ännu mer obegripligt. Där det tidigare idealet var ETT enda tänkbart utförande (EN siffra) i vart och ett av de 31 delmomenten, har man numera två siffror som ideal i de flesta ingående delarna. Hur fasen nu TVÅ utförande i samma delmoment kan vara det ideala är för mig en gåta. Det ligger väl i sakens natur att endast ETT utförande är bäst annars är det ju inte idealet.

Mest frapperande är det vid skrämselmomentet Överraskning rädsla (Dumpe) och Ljudkänslighet rädsla (Skrammel) har man flyttat idealet från värde 1 (kort stopp) till 2 och 3 (Hukar sig och stannar) respektive (Gör undanmanöver…). Hur fasen man kan göra en ändring från ett tidigare självklart ideal till två utföranden som är mindre bra? Är det inte lite väl magstarkt? Vid momentet Spöken rädsla har man behållit 1 (uppehåller sig … framför …) som ideal, men för säkerhets skull lagt till även 2 (…. någon avståndsreglering) som likvärdigt.

Det finns också några självklarheter vid skrämselmomenten. Begreppet Nyfikenhet (förmåga att ta sig fram till det som hotar, skrämmer eller är mystiskt). Det här är naturligtvis omvänt mot hundens rädsla. Följaktligen borde rimligtvis utförande enligt siffra ETT på rädslor vid överraskning, ljud och spöken få som följd siffra FEM på nyfikenhet (går fram utan hjälp). Det finns dock undantag. Vid momentet Ljudkänslighet (skrammel) är numera själva ljudeffekten så svag att bra hundar för det mesta inte bryr sig om att undersöka källan. Ljudets karaktär väcker helt enkelt inte nyfikenheten på vissa stabila hundar. Alla, inklusive beskrivaren, ser tydligt att hunden inte blev det minsta rädd, utan istället tyckte det var mer intressant att lukta på en doftfläck eller bara strosa vidare. I sådant fall får föraren enligt anvisningarna gå halva eller hela sträckan mot skrammelkällan medan den orädda hunden sysslar med annat. Det beskrivna uppträdandet är numera mer regel än undantag, vilket får som följd att många bra schäfrar orättfärdigt stämplas som påverkade av ljud.

En annan sak som irriterar mig är momentets uppläggning vid Jakt förföljande. Nu för tiden har de flesta provanordningar en motor som drar haren ”lilla bytet”. Till skillnad mot tidigare anvisningar med provledaren stående bakom ekipaget, så står denne numera i utgångsläget snett framför hunden med harens utlösningsknapp i handen. Nu är det bara så att vid momenten före ”haren” har samma provledare intresserat hunden med diverse prylar (trasor) som han kastat och hanterat för att beskrivaren skulle få en uppfattning om hundens intresse att gripa, tillkämpa och hämta föremål. Eller hur?

Hur fasen kan man inbilla sig att en kampglad och föremålsfixerad hund skall låta bli att glo på vad provledaren har för intressant pryl i handen. När hunden, i förväntan att få föremålet kastat till sig, sedan släpps lös ser den oftast först lite förvånad ut, för att därefter ge sig ut för att undersöker vad som vid första anblicken ser ut som intressanta slängda prylar, nämligen de på marken utplacerade löptrissorna som haren dras emellan. Tyvärr har haren för länge sedan löpt färdigt utan att hunden fick en ärlig chans att se den.

Nu till själva huvudanledningen med denna epistel.

Säkert har ett antal datanissar i schäfervärden vaskat fram min nya upptäckt för länge sedan. Kanske! Kanske inte? Jag har i alla fall hittat ett fantastiskt roligt program på Internet för att sortera och utvärdera MH-resultat. Programmet har i sitt öppningsläge en idealprofil för schäfer förinställd med siffror och viktar inställt läge för varje egenskap till 100%. Denna MH-profil är hämtade från intresseföreningen SvenskBruksSchäfer under rubriken ”Kommentar till önskvärd rasprofil MH för schäfer”. Inalles omfattar programmet hela 8570 stycken schäferhundar som är MH-provade mellan 1997-01-19 och 2005-01-22.

Observera alltså tidsomfånget när du läser vidare eftersom angivna kennlar i dagsläget troligen har betydligt fler MH-prövade hundar vilket på avgörande sätt kan ha förändrat statistiken

Det fina i kråksången med programmet är att man har möjlighet att ändra inställningarna och t.ex. mata in den av AFS fastställda rasprofilen med halvvärden (vilket sannolikt konstruerats för att passa in på utställningsfolkets mindre driftiga utställningshundar). Den som vill kan också ändra om till profiler som bättre stämmer in mot bestämda användningsområden (t.ex. Polishund, Hangarhund eller Ledarhund). Man kan även förändra viktning i procent av vissa egenskaper för att motsvara helt egna idealvärden.

Som uppfödare kan det vara intressant att kolla var den egna producerade avkomman återfinns bland alla de 8570 MH-profilerna. Med viss förvåning upptäckte jag att vid SBS profilinställning fanns en helt otippad Hassemannare på 3:de plats, nämligen väktarhunden Yatz? Våra mer kända högoddsare med tillsynes utmärkta korningspoäng, brukschampiontitlar och SM-deltagande Hassemans Judas och kullsystern Jaaga, hamnade på 782 respektive 2174 plats.

(OBS! Korning omnämns härnedan som MT=Mentaltest).

På tal om höga korningsresultat så återfinns Hasseman’s Qiwi (MT +267p) på MH-placering 830 och Hassemans Chansa (MT +265p) på plats 2288. Lövlunds Era, som hade full pott (+300p) på MT innehar en hedrande 89:de plats, tätt följd av Hettex Texa på plats 90 och polishunden Hassemans Way med plats 91. Den sistnämnda dock klart slagen av systern och polishunden Winna på plats 54 och väktarhunden Hassemans Elak med en 29:e placering.

Vad jag vill säga med ovanstående är att det kanske inte alltid går att matcha den unga hundens MH-värden mot ett vid vuxen ålder avlagt MT. Inte heller att stora framgångar på tävlingsbanan eller fullfjädrad duglighet i tjänst endast hänger på ett MH. Om så vore fallet skulle tätstriden bland MH-profilerna intas av enbart högt korade brukschampions och polishundar. Så är inte fallet! På listans första plats ståtar schäfern Leekars Argus som är fullsmetad med exteriörblod och med enda tunga merit TJH Bevakning. Plats nr 2 intas av Utställningschampion Uschigårdens Haijo. På plats 8 återfinns Mischaland’s Goliath utan andra framstående meriter än cert och ck på utställning. Så det så! (Om nu någon trodde att bruksschäfrarna skulle inta alla tätplaceringar).

Nåväl, jag har kollat lite statistik utifrån SvenskBruksSchäfers förinställning (med ETT ideal), respektive Schäferhundklubbens (med dubbla ideal, dvs. det blir halvvärden i vissa moment). Nu gällde det att få till några kennlar som producerat förhållandevis många valpar födda under spannet 1996 till 2002. Årtalen har jag valt för att avkommorna skall kunna platsa in som vuxna under den period som programmet omfattar, 1997-01-19 till 2005-01-22. Roade mig med att utvärdera de två brukskennlar som har mest MH-prövade avkommor i dagsläget, samt två av de större utställningskennlarna. Topplaceringarna är 1 till 500 och utgör alltså knappt 6% av samtliga 8570.

Med SBS inställningar:

Hassemans. Reg. avkommor 224. Topp 500 = 23 st. med väktarhund YATZ i topp på plac 3.

Hedeforsen. Reg. avkommor 127. Topp 500 = 9 st. med avelshanen OLLE i topp på plac 17.

Ebafarmen. Reg. avkommor 199. Topp 500 = 3 st. med TJH SENNA i topp på plac 113.

Uschigården. Reg. avkommor 311. Topp 500 = 8 st. med avelshanen HAIJO i topp på plac 2.

Med AFS inställningar:

Hassemans. (Reg. 224) Topp 500 = 19 st med polishund XERO i topp på plac 6.

Hedeforsen. (Reg. 127) Topp 500 = 11 st med privatägda FONZO i topp på plac 2.

Ebafarmen. (Reg. 199) Topp 500 = 6 st med TJH (HV) SENNA i topp på plac 4.

Uschigården (Reg. 311) Topp 500 = 6 st med Avelshane HAIJO i topp på plac 91.

Oavsett inställning (SBS / AFS) så blev förändringarna inte vad jag hade väntat mig. Förvisso försvann fyra Hassemannare och Hedeforsen vann två på skiftet till AFS. Våra hundar Yatz och Xero, liksom Hedeforsens Olle och Fonzo fanns ändå med i det absoluta toppskicktet oavsett inställning. Ebafarmens Senna vann ett antal placeringar på AFS inställningen, medan Uschigårdens Haijo förlorade många placeringar från sin fantastiska plats som 2:a med SBS profilen inställd.

Vad blev det då av det här? Kan man dra några slutsatser? Nä, inte med dessa inställningar, men kollar man SBS profil mot omvänd ordning, dvs. placeringar från slutet (plats 8570) och några hundra i motsatt riktning då framträder mäktiga fakta. Mycket få bruksschäfer men ett chockerande stort antal exteriörschäfer återfinns i bottenskiktet.

Vad är då en riktigt bra schäfer? Jag har roat mig med att göra inställningar som svarar mot mitt eget och polisens uttalade krav på lämplig mentalitet för tjänst. Då blev läget lite förändrat. På topp 500 platsade 35 st Hassemannare in. Av dessa var 14 st polishundar, 16 st väktarhundar, 2 st FM-hundar och 3 vanliga tävlingshundar. För övrigt var merparten av de tjänste och bruksinriktade schäferkennlarna mycket väl representerade i toppskiktet med denna inställning.

Är det här med enskilda hundar egentligen så intressant? Är det inte hela kullars MH-värde i snitt som man skall titta på. Jovisst är det så. Absolut! Men, det finns också några problem. Ett sådant är att SKK:s data inte tillåter att man tar ut EN enstaka kull på en tik som t.ex. haft fem kullar med olika hanar. Ett annat trubbel är att EN enda individ med dåligt MH i en för övrigt mycket bra MH-ad kull kan förstöra hela kullvärdet.

Det behöver inte heller betyda ett skvatt om kull-profilen verkar helkass. Så blev fallet i vår O2-kull (e. Polishund Brantastigs Simson - u. Väktarhund Hasseman’s Wixxi). Här blev det 11 stycken avkommor varav tiken Olga fick vår kennels i särklass sämsta MH och hamnade på plats 8144. Även övriga i O2-kullen hade genomgående ganska usla MH-värden. Men…, trots (eller tack vare) detta blev 9 stycken av 11 enastående bra tjänstehundar fördelade på Två polishundar, Fem väktarehundar, En FM-hund och En VIP-hund. Ingen dålig kull eller hur?

Efter lite åsiktsutbyte med uppfödarkollegan Marina så konstaterar vi lite moloket att den uppståndelse som för närvarande råder mellan olika schäferfalanger kanske inte går att lösa genom att jämföra MH-profiler och kennelstatistik. Alla uppfödare gör säkert sitt bästa, även om inriktningen med aveln skiljer sig åt. Att starta inbördeskrig mellan grupperingarna leder nog inte till en enad Schäferhundklubb.

Fortsätt kämpa för världens bästa brukshund men undvik övertro på statistik.

Genetiska egenskaper eller dressyr?Hasses små funderingar

Posted by Hasse Mon, July 19, 2010 22:49:34

Anledningen till att jag hetsat upp mig över ämnet MT är en inspelning från en korning som ligger ute på en schäferkennels hemsida. Hundens förare är kennelinnehavaren själv som tillsammans med filmen i text kommenterar utförandet på sin blogg. Såväl föraren/författaren som den medhjälpande filmfotografen som förevigar mentalprovet, har på en av Sveriges mest välbesökta hundbloggar ihärdigt hävdat hur de vill att samhällsanpassade hundar skall vara beskaffade.

Enligt kennelinnehavarens beskrivning så löser hunden alla moment i provet på ett ypperligt vis och framför allt är den kanonstark i nerverna. Huruvida författaren och fotografen är kunniga i hunds mentalitet är dock tvivelaktigt. Filminspelningen talar för sig själv och enligt mitt förmenande kunde man lika gärna ha lagt ut en stillbild. Denna stillbild hade sannolikt rört sig betydligt snabbare och mer målinriktat än hunden som testas.

Med jämna tidsintervaller ändras bestämmelser och regler inom våra hundorganisationer. Om förändringarna vi fått har bidragit till förbättringar för hundbeståndet är däremot tveksamt. Momenten i Bruksproven har genomgående blivit lättare att utföra i både lydnaden och specialmomenten. Även mentalproven har reviderats mot ett tamare utförande där alltför mycket fokus flyttats från nyttofunktion till hundens anpassning och välbefinnande i det moderna samhället. Grundläggande mentala företräden som en gång var självklara har fått ge vika för krav på en mer godtrogen och utslätad individ som numera knappas duger till mer än dörrmatta.

Enligt den nya korningen (MT) är godkännandegränsen satt till 300 poäng av de 600 möjliga, dvs. 50%. Detta förefaller alltför lågt med tanke på att vid den gamla korningen som också hade 600 poäng i skalan (-300 till +300 poäng) var godkännandegränsen fastställd till +100 poäng, dvs. avrundat 66,7% av totalsumman, eller motsvarande 400 poäng i nya korningen.

Anledningen till att godkännandegränsen vid MT satts så lågt är oklar, men troligen är det avhängt att nutidens hundar, trots all modern avelsplanering, blivit sämre och sämre. Det är inte heller otänkbart att konstruktörerna av de nya bestämmelserna vill sänka godkännandekravet som en pedagogisk eftergift för att flera skall lyckas. Att detta skulle gynna aveln är naturligtvis en utopi, men flera hundägare och uppfödare blir glada och nöjda. Gladast av alla blir givetvis hundorganisationerna eftersom proven genererar mycket pengar. Dessa pengar går ju bl.a. till löner åt akademiker vars högsta lycka är att då och då få göra onödiga regelrevideringar.

Visste du att poänggränserna vid MT numera fått samma benämningar som betygen på våra skolelevers prestationer. Under 300p = IG. Över 300p (50%) = G. Över 420p (70%) = VG och över 480p (80%) = MVG. Inom skalan 300 - 480 poäng kommer med några få undantag alla schäferhundar att platsa in och sålunda bli godkända. Att konstruera ytterligare betygsgraderingar för resultat som är betydligt under 50% eller avsevärt över 80% faller naturligtvis inte våra hundorganisationerna i smaken. Nej, i Sverige är lagom bäst och i "landet lagom" behöver ingen kennel känna sig utpekad som dålig och Gud det förbjude…., ingen kennel heller få heder av att ha tagit fram riktigt bra hundar.

Eller…., är det verkligen hundens medfödda anlag vi mäter? Kanske är det mest förvärvade egenskaper som bibringats genom dressyr av brukskennlarnas duktiga hundförare? En mycket ambitiös förare är utan tvekan killen som har tiken Irma.

Stort grattis till Veijo Lehtinen som med HasseMans Irma vid korningens mentaltest (MT) i mitten av juli 2010 fick ihop hela 559 poäng (93,2%)

Schäferns sjukstatistik?? Hasses små funderingar

Posted by Hasse Sun, April 11, 2010 19:23:09


Blog image

Fick häromdagen nya Brukshunden nr. 2 2010. Erkänner villigt att jag normalt är ganska ointresserad eftersom en försvinnande liten del av innehållet ägnas åt bruks. Denna gång fångas dock mitt intresse av en rubrik på framsidan.

Tema: AVEL med frågan ”AVEL för vem”?

Inuti tidningen på sidan 12 finns också en artikel av en kvinnlig medarbetere vid namn Tina Sjöstedt där bl.a. schäfern är utmålad som särskilt sjuk om man skall tro skadeutbetalningar från ett djurförsäkringsbolag (i artikelns slutkläm framgår det att bolaget ifråga är AGRIA).

Texten (utan parenteser) lyder i valda delar enl. följande:

Vanligaste orsaken till att en schäfer söker veterinärvård beror av juvertumör. Efter detta kommer livmodersinflammation, öroninflammation, hudtumörer och traumatiska hudskador.

Texten fortsätter:

Överlag är det hudsjukdomar och problem med rörelseapparaten som är överrepresenterade… Vanligaste orsaken till att en schäfer söker ersättning för livskada är höftledsdysplasi. (Jo, jag förstår naturligtvis andemeningen, men det är väl inte hunden som söker veterinärvård eller ersättning). Ok, nog om detta!

Vad fasen är detta för gallimatias? Under mina snart 50 år med schäfer, varav nästan 20 år som medelstor schäferuppfödare har jag tydligen varit totalt blind, komplett okunnig och rent allmänt dum i huvudet? Eller…?? Har jag/vi, trots erfarenhet av många hundra valpar och ett otal unghundar, vuxna och åldrande schäferhundar, bara haft en sagolik tur? Ett flyt som bara kan antas bero på att ”Nå’n där uppe måste gilla mig”.

Ett slags Guds försyn som lyser över HasseMans, för vi har nämligen aldrig någonsin sökt veterinärvård för ovan uppräknade åkommor och aldrig heller fått ersättning för livskada p.g.a. av höftledsdysplasi. En enda gång på över 70 valpkullar fick vi en ynka liten ersättning för ett kejsarsnitt och en annan gång för förlorad avelsfunktion på en dyrt inköpt avelshund som var steril. Vid båda dessa gånger var det förenat med så förbaskat mycket undersökningar, prover, intyg och övrig pappersexercis att det absolut inte var värt besväret för den blygsamma ersättning som utbetalades. Jag tror att jag/vi haft AGRIA, eller deras tidigare motsvarighet i Länsförsäkringar under alla år sedan slutet av 60-talet, så när som på ett par år med ett bolag som hette General Accident.

Vad är då orsakerna till schäferns påstådda sjukdomar?

Jo, en enkel orsak kan ju vara att schäfern är den i särklass största rasen och bara av denna anledning är den överrepresenterad. En annan är troligen att de större bevakningsföretagen och även i någon mån polisen, står för hundförares försäkringar som rätteligen borde vara privata. Detta får till följd att väktarna och poliser utnyttjar veterinärer till bristningsgränsen för minsta lilla skitåkomma. Firman/Staten betalar. Veterinärer föreskriver sedan en massa onödiga provtagningar och ger råd om medicinering och då helst förenat med livslång behandling. Även övriga hundägare utnyttjar naturligtvis hundförsäkringen (av samma anledning som de utnyttjar bilförsäkring) och då ofta i maskopi med veterinärerna. Så är nog fallet med avlivning p.g.a. HD. Varför får en veterinär att avliva en hund med HD på ägarens begäran om inte hunden mår dåligt? HD / ED-graderingarna är mycket sällan förenade med problem för hundarna, men ägarna har gått på allt snack om att detta är en sjukdom. Denna hysteri med åtföljande avlivningar påhejas av SKK och AFS, samt värst av dem alla FHTE, dvs. hundar födda vid Försvarets Avelsstation i Sollefteå som avlivar hundar på löpande band för minsta liten skitsak.

Sen har vi vad jag tror är den största orsaken till schäferns sjuk och skadestatistik.

Det är exteriörhundarna. Fler och fler felbyggda utställningshundar tränas numera i skydds i form av IPO BHP. Medan Bruksschäfern är byggd för att tåla rejäla tag så håller inte exteriörvarianten när de kastas runt vid modprov och vid belastning med softstocken. Man får också en känsla av att hudproblem, klådor, dåliga magar och ryggproblem är förbehållit exteriörhundar. Det vore ju katastrof för en seriös brukskennel att bli sammankopplad med dylika problem.

Någonstans i artikelns avslutning står något om öppenhet, ärlighet och genensamma ansträngningar. Vem skall vara ärlig? Om veterinärerna hade strikt ansvar för att ta uppgifter på hundarnas kennelnamn hade mycket varit vunnit. Då skulle ju försäkringsbolagen kunna se vilka kennlar som stadigvarande återkommer i den dåliga statistiken. Problemet är att veterinärer inte bryr sig om att använda kennelnamn, utan endast frågar efter det namn hunden kallas. Ägaren tilltalar sin hund ”Nisse”, fast den i själva verket heter Lattjogårdens JanÅke. I veterinärjournalen och i vaccinationsintyget står det alltså bara Nisse och att det är en schäfer, även om detta skulle vara en blandras med schäfer i femte led. Så, vadå Nisse och vadå Schäfer?

Veterinärer skulle alltså vara skyldiga att ta reda på rätt registrerat namn inklusive kennelnamn genom att kräva uppvisande av SKK utfärdat registreringsbevis, samt kontroll av ID-märkning. Oregistrerad schäfer skall självklart inte få betraktas som schäfer utan som blandras. Om det i artikeln efterlysta ärligheten skall bära frukt så förutsätter det givetvis att det finns möjlighet att pricka de kennlar som avlar fram schäfer som förstör sjukstatistiken.

Fast…., vid närmare eftertanke skulle det naturligtvis vara otänkbart att vara så ärlig i landet Sverige där vi helgar Perssons slogan ”Alla skall vara med”!

Bruks / Exteriör..., förr och nu??Hasses små funderingar

Posted by Hasse Tue, March 02, 2010 18:04:05

Om man vill följa hur snacket går i schäfervärlden kan man gå in på schäferkennlars hemsidor, hundforum eller hundbloggar. För egen del avnjuter jag gärna Sten Ströms blogg, Stensmatte.se, samt den nya bloggen med det träffande namnet Antihundforum.

Sten Ström förser oss dagligen med olika vinklingar på arten canis och då framför allt schäferns vara eller inte vara som tävlings, tjänste, utställnings och sällskapshund. Ibland när ämnena tryter kör han någon gammal repris, eller lägger in något utstuderat hatämne. Sten verkar alltid hitta något på Internet som gör att läsarna går i taket. Framgångsrikt recept är att älta udda varianter av skyddsträning och då helst med användande av stackel eller el-halsband. En ofta återkommande figur i Stens blogg är den skicklige domptören Cesar Millan. Sten anser uppenbart att Cesar är en av världens värsta hundmisshandlare, men finner samtidigt att hans stundom barbariska metoder ibland kan vara väl motiverade. Sten, som kan verka lite kluven i dressyrfrågor, vill nog egentligen säga att Cesar är förbaskat duktig. Men…, hantering som innehåller stackel, el eller andra udda träningsmetoder bör inte lämnas ut till allmän beskådan. ”Det ingen ser har ingen heller ont av,” är Stens diplomatiska recept i detta sammanhang.

I grunden är Sten och jag för det mesta överens. En sak som definitivt förenar oss är synen på vår ras exteriöra utseende. Återkommande inslag på Stens-bloggen har varit den s.k. brukstypen kontra utställningsvarianten. För inte så länge sedan hade Sten formulerat rubriken ”Glorian har halkat på sned”, samt bifogat filmen ”Ett rasrent helvete.” Filmen visar bl.a. en högt prisbelönt exteriörschäfer som fullständigt saknade styrsel i kroppen. Till yttermera visso uttalar sig domaren positivt om denna sjukligt missbildade hund. Enligt honom skall schäfern se så jävlig ut med hänvisning till schäferns rasstandard? En standard som i så hög grad har förändrats att det inte längre verkar vara samma ras som förr.

Blog imageSvensk Schäfertidning nr 1 2010. Bedömningen (Bäst i rasen) gjord av den mycket uppskattade och anlitade schäferdomaren, tillika TV-profilen, Fredrik Steen.

Förr..., det var för mig i detta avseende mitten 60-tal till mitten 70-tal. Jag skall villigt erkänna att jag aldrig har varit road av utställning. Eget deltagande i vänstervarvet har inskränkt sig till erövrande av 3:de pris för att uppfylla SBK,s tidigare krav för deltagande i Bruks-SM, samt för att få 2:a pris till Korningsmerit och Brukschampionat. I ärlighetens namn så har jag i alla tider direkt eller indirekt smörjt domarna för att få mitt blå band. Mina hundar har alltså inte behövt utstå smädelsen att ranta runt i utställningsringen.

Blog imageTidningen Brukshunden anno 1966. Letade upp denna och några till av mina gamla tidningar i garderoben. Brukshundraserna då var 9 st i sommargrenarna och 3 i slädgrenarna.

Blog imageBrukshunden nr 5 1966. Ung Gunnar Olsson med dåtidens cert och BIR-vinnare Ingjadstorps Odd. Men fan..., Odd ser ju ut som vilken bruksschäfer som helst. Gunnar och hans bror "Ludde" var riktiga skyddsentusiaster och blev i sinom tid två av Sveriges mest anlitade schäferdomarna.

Många av mina tidiga idoler var superkändisar på bruksproven, men jag måste samtidigt motvilligt medge att jag också hade föredömen på exteriörsidan. De jag uppskattade på vänstervarvar-flanken hade samtliga utan undantag en sak gemensamt med mig själv, de var skyddsfolk. De var uppfödare av skyddshundar, de var tävlande med skyddshund, de var tränings och tävlingsfiguranter i skydds. På den tiden fanns, vad jag kan minnas, ingen motsättning mellan bruks och exteriör. Det fanns ingen särskild ”brukstyp” och gubevars inte heller någon med utpräglat ”exteriörstuk.” En schäfer såg ut som en schäfer skall göra. Dagens räkstjärtar med fronter höga som racerbåtar och bakben fladdrande likt skeva propellrar var ännu inte uppfunna. Faktum är att nutidens certvinnare med största sannolikhet hade åkt ut omgående som varande icke rastypiska och med uppmaning till ägarna att snarast förkorta lidandet.

Blog imageBlog imageBilderna ovan: Två exteriörtikar med ungefär samma utställningsmeriter. Övre: Aja (utan kennelnamn) från -66 och nere Ziegerkamp Tyra från hösten 2009. Två befogade frågor: Skall det vara ett extra stödben bak numera? Hur har exteriöridealet kunnat förändras så mycket?

Idolerna på min dåtida schäferhimmel var bl.a. Fredrik Nordgren, Pierringes kennel, Ragnar Ockelberg, Ockels kennel och Sueki Asai, Asais kennel. Det fanns också idoler bland ungtuppar som Affe Memner, Puckings kennel och bland polisens hundförare som Bosse Nyman med Triumphs kennel, Ingmar Wahlström, Silverpilens kennel och Jan-Egon Leo, Leos kennel. Och, och, och,… det var många, många fler. Alla de stora schäferprofilerna som kunde förena bruks, tjänst och utställning som den självklaraste sak i världen.

Blog imageUng Bosse Nyman "Mr Schäfer" kallad. En av mina stora idoler. Importen Cora ser ju ut som vilken brukstik som helst. Svansen räcker knappt till backen, rak i rygg och inte en enda överdriven vinkel. Fan vet om man inte t.o.m. kan skönja lite lockigt hår på manken och ryggen? Gud förbjude sådan styggelse idag!

Blog imagePolishund med fina utställningsmeriter var Cleibers Cleei. En av Ingmar och Anita Wahlströms grundbultar i det som blev Silverpilens framgångsrika brukskennel. Vilken härlig "stubbe"...., rak som ett höghus i fronten och inte en enda överdriven vinkel där bak.

Blog imageTvå schäferannonser -66. Priset 500 kr för valpar efter Pierre var extremt högt. Men, men...., valpar med sådana stamtavlor var enormt eftertraktade. Pierre var ju TV-kullens fader och hade massor av bruksmeriter. Även i övrigt riktigt stjärnspäckat i annonserna som Effendis Excelent, Ockels Irak och Ebners Kleber.

Blog imageEn av favoriterna bland skyddshundar -66 var den svarte Ockels Pjerro. Kolla dubbelkommandot. Förvisso var DK med röst ej acceptabelt, men ingen domare brydde sig om lite kroppsattityder.

Blog imageAvvärjande av överfall anno -66. Precis som i verkligheten (och IPO) med föraren på behörigt avstånd från busen. Hatt och rock var f.ö. viktiga attribut i brukset. (En domare utan hatt ansågs nog utgöra en allvarlig försummelse mot klädesparagrafen i domarkompendiet).

På den tiden fanns ingen uppsjö av upplysning i var mans ägo. Böcker för allmänheten om schäfern var skrivna av exteriörfolk. Ville man förkovra sig i skyddsdressyr fick man läsa Konrad Most bok Polishunddressyr från 1912, eller något av polisens kompendium från Armens Hundskola. Ett annat sätt att få kunskaper var att försöka ta sig till platser för skyddshundarnas bruksprov. Förutom att på nära håll se skyddet på plan, kunde man bänka sig i närheten av idolerna och där insupa lärdomar av hur snacket gick. Väl hemkommen provade man på att förverkliga sina drömmar genom att försöka träna som idolerna. Minns hur impad jag var av Göteborgaren Frank Pettersson med polishunden Armens Sickel. På fråga hur man får en så bra hund, svarade Frank på sin Götet-dialekt: "De e la bara å je han lite stryk varje da"!

Det var nog inte alltid det blev helt rätt, men vid denna tid fick man lära av misstagen. Faktum är att man lär säkert lika mycket av misstag som av framgång. Devisen ”Bättre att höra den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen” ligger nog dessutom för mig. Visst kostade det några hundar i begynnelsen, men när misstagen väl var förbrukade kom framgångarna. Men, för att göra en kort historia ännu kortare, så är mina relativa framgångar i bruks, tjänst och avel en annan historia som jag kanske kan få återkomma till.

Till slut en viktig fråga: Varför har vår underbara schäfer blivit två raser?

Blog imageAvslutar med detta kort av Bosse Nymans import Cito von der Sandhol från Brukshunden 1972. Bilden avslöjar att schäfern nu har börjat luta lite, men fortfarande långt fjärran från 2000-talets ideal. Cito blev dåtidens största avelsmatador med enormt många avkommor. Det är svårt att idag hitta "svenska" stamtavlor där inte Cito finns med någonstans i bakgrunden.